Hoppa till huvudinnehåll

Lång väntan och återförening

Publicerad 2 januari 2016
Många som är på flykt kommer till vår mobila klinik, de flesta har små barn.
Foto: Anna Sjöblom/MSF
"Många människor kastade sig fram till husbilen, nästan alla föräldrar som håller sina små barn i handen eller i famnen. Feber, ont i magen, ont i halsen, jobbigt att andas var symptom som beskrevs för mig."

Först vid fyra på eftermiddagen hinner vi fram med vårt medicinska team och husbilen till bensinstationen i Polykastro.  Här befinner sig dagligen tusentals människor ute i kylan i väntan på att komma till gränsen. 

Här är varken flyktingarna eller de humanitära organisationerna särskilt välkomna och vi kan heller inte göra några vidare insatser på plats. Två mil bort har vi ett färdigt läger och en finfin vårdcentral, men den hålls tyvärr stängd av myndigheterna.  

Många människor kastade sig fram till husbilen, nästan alla föräldrar som håller sina små barn i handen eller i famnen. Feber, ont i magen, ont i halsen, jobbigt att andas var symptom som beskrevs för mig. Sjuksköterskan och våra översättare försöker upprätta ett triage-system, men idag var folk verkligen otåliga. De är fortfarande stressade för bussen som ska ta sig till gränsen och den kan åka när som helst.

Redan efter en timme har vi fått två allvarligare fall i vår husbilsklinik och läkaren ville skicka båda patienterna till sjukhuset i Kilkis. En av dem en gravid kvinna med blödningar. Problemet är att hon verkligen inte vill åka. Vi försöker och försöker, men hon tillhör en större grupp människor som reser tillsammans. Vi får se henne gå. Jag tar ett djupt andetag. Som tur var finns sjukhus även på andra sidan gränsen.

Jag hinner inte tänka så mycket längre innan en av våra översättare säger att jag måste komma. En pojke är försvunnen. Pappan som står vid en av eldarna och värmer sig har på arabiska förklarat för min kollega att han somnat på bussen och att hans tolvårige son stigit av vid något av de tidigare stoppen och att bussen kört vidare utan honom. Detta är tyvärr inte alls ovanligt. Det finns mängder av barn som kommer ifrån sina föräldrar längst flyktvägen. Men det finns också organisationer som är duktiga på att hitta dem. Jag ringer en av dem och vips så sätter ett maskineri igång. Jag måste lämna bensinstationen innan pojken är tillbaka, men en kollega berättar om pappans stora leende när han återförenas med sin son några timmar senare.  Arbetsdagen är slut. En ny imorgon.