Hoppa till huvudinnehåll

Lite uppmuntran och en överraskning

Publicerad 29 juni 2017
Jag och mina kollegor på sjukhuset i Khameer, Jemen.
Jag och mina kollegor på sjukhuset i Khameer, Jemen.
Foto: Kariantti Kallio

Skolorna är slut för terminen i de flesta delarna i Jemen, vilket är bra, för nu kan vi använda en skola som ett kolerabehandlingscenter. Ja, du gissade rätt, det finns inga tecken på att epidemin saktar in. Tvärtom. Även patienter med skottskador fortsätter att strömma in. 

Vi har ständigt brist på sängar för våra kolerapatienter, men nu kan vi få plats med upp till 100 bäddar i skolan.

Det hade varit några långsamma dagar i operationssalarna, och intensivvårdsavdelningen stod till och med tom under några timmar. Det verkade som att människor kanske undvek sjukhuset i rädsla för kolera. Men för några dagar sedan förändrades allt när vi tog emot nya patienter med skottskador, de flesta barn. En var en sjuårig flicka som var skjuten i buken. Hon hade flera perforeringar i tarmen, så vi opererade henne under kvällen. Dagen eftermådde hon redan lite bättre. Men intensivvårdsavdelningen var fullbelagd igen, liksom kvinnoavdelningen. Så nu var det vi som stod utan sängar åt våra patienter. Men efter några förhandlingar kunde vi ordna en säng åt en patient på en annan avdelning.

Kommer ni ihåg pojken med skottskador i bröstet? 

Dagen efter fortsatte i samma tempo. Vi tog emot flera patienter med skottskador och ännu en gång var vi tvungna att bestämma vilken patient på intensivvårdsavdelningen som var stabil nog att klara sig på en vanlig avdelning för att göra plats för de allvarligare fallen.

För att göra saken värre hade den lilla tvååriga flickan som kommit in tidigare med skottskador i buken också problem. Hennes stygn hade gått upp så vi behövde ta henne till operation för att fixa det. Tack och lov var hennes situation i övrigt stabil och hon behövde bara en natt på intensivvårdsavdelningen.

Kommer ni ihåg den tioåriga pojken med skottskador i bröstet? Han var fortfarande kvar på intensivvårdsavdelningen. Sammantaget mådde han bra. Han åt och han behövde inte längre antibiotika eller dropp. Men han låg bara i sängen och vägrade gå upp. För några dagar sedan tog en av de lokalanställda kirurgerna plötsligt honom i handen och fick honom att följa med på ronden. När de var färdiga hade han gått hela vägen till kvinnoavdelningen. Under tiden hurrade jag och andra läkare och sjuksköterskor för honom.

Fyra dagar senare kunde vi skriva ut honom och han fick åka hem till sin familj. Ibland behövs det bara lite uppmuntran och lite överraskning.

Läs hela Kariantto Kallios blogg från Jemen.