”När striderna börjar säger man ’åh Gud’ och springer hem i panik för att stänga in sig, samtidigt som kulorna visslar över huset. Barnen klamrar sig fast vid ens ben och skriker när de hör en helikopter. Det är fasansfullt att leva så. Men det är så vi lever i Caucaområdet.” Ana Silvia Muñoz har flytt flera gånger på grund av den väpnade konflikten mellan milis och regeringsstyrkor som har pågått under de senaste 50 åren i olika delar av Colombia.
Även om trakasserierna, attackerna och striderna har minskat fortsätter människor att leva i skräck, smärta och tystnad i Caucabergen i södra Colombia. Det är ett av de områden i landet där våldet är som mest påtagligt. Enligt den senaste folkräkningen bor där 450 000 personer.
Konflikten berör främst ursprungsbefolkningar och bönder i enskilt belägna byar, det vill säga runt 20 procent av befolkningen i distriktet. På ytan ter sig livet i byarna lugnt. Husen är enkla, de ligger utspridda över bergen och är omgivna av odlade fält. Människorna arbetar på fälten där man odlar majs, kaffe och bönor, de föder upp kycklingar och barnen går i närmaste skola, ibland två timmar bort, och spelar fotboll som överallt annars i världen.
Men ljudet av kulor och helikopterns surr bryter av lugnet. Byns invånare är vana och resignerade, de rusar hem för att gömma sig eller tvingas flytta med sina familjer tills våldet är över och de kan återvända.
Det var en sådan dag som kulorna slog sönder Anas och hennes man Carlos Héctor Zánchez liv för ett år sedan. Som vanligt höll Carlos på att arbeta på kaffefältet i byn Luís Arriba i Cauca.
– Runt klockan två började skottlossningen vid fronten, berättar Ana. Vi bor mellan två kullar och vårt hus och våra fält ligger mitt i stridsområdet. Vi låste in oss hemma för att äta lunch. 45 minuter senare verkade allt lugnt och min man gick ut för att mata hunden.
Hennes ansikte är allvarligt när hon berättar hur hennes man träffades av en kula och föll ihop framför fötterna på sin sexåriga dotter som sprang in och trodde att hennes pappa var död.
Kulan gick in i ansiktet och ut genom hans revben, splittrade nyckelbenet och förstörde hans arm för livet.
– Jag kan inte göra saker själv längre och jag kan inte arbeta längre. Jag kan inte hålla i något i handen särskilt länge, säger Carlos och visar sina ärr. Innan det hände var det Carlos som försörjde familjen. Nu har han inte ens råd att åka till specialisten som finns i Cali, en bussresa på fem timmar med Chiva, en lokal buss och det enda allmänna transportmedlet som kör från bergsbyarna.
Ana klarade sig undan kulorna, men lider av posttraumatisk stress
– Vi påverkades väldigt mycket psykiskt av det som hände. Jag grät hela dagarna. Vi bråkade och var less. Även vår dotter mår dåligt, hon ligger efter i skolan, säger Ana
– När hon hör en helikopter går hon direkt hem och säger till mig att gömma mig eller så säger hon ”pappa, de onda killarna kommer”, lägger Carlos till.
Försummad av sjukvården
Den väpnade konflikten har gjort dem som direkt påverkats, ärrade för livet. Men det finns ingen tillgång till psykologhjälp i de här avlägsna byarna. Det finns inga psykologer som kan ge individuellt stöd inom primärvården på de kommunala sjukhusen, som ofta ligger sex timmar bort på grusvägar.
Läkare Utan Gränsers psykologer ger stöd både till enskilda och i grupp på de kommunala sjukhusen och runt om i byarna i Caucabergen. På så sätt har den del av befolkningen som är utspridd också tillgång till psykologiskt stöd.
Läkare Utan Gränsers psykologer arbetar även preventivt tillsammans med lokala beslutsfattare, hälsoinformatörer, barnmorskor och lärare. Dessa tränas för att kunna avgöra vilka patienter som behöver få remiss till psykolog eller psykiatriker och för att de ska kunna ge omedelbar hjälp i samband med våldsyttringar. Under 2013 utförde Läkare Utan Gränser 974 psykologkonsultationer i området och utbildade 2 852 personer.
– Många människor som utsatts för sexuellt våld eller väpnade konflikter, oavsett om det är nyligen eller längre tillbaka, och som lider av posttraumatisk stress har aldrig fått psykologisk hjälp, berättar Juliana Puerta, Läkare Utan Gränsers psykolog som arbetar i området. Vi möter barn med posttraumatisk stress, mardrömmar, sängvätning eller som utsatts för sexuellt våld och vuxna som lever i skräck och under enorm stress.
Elvia Pardos make dödades 2005. Det dröjde åtta år innan hon fick träffa en psykolog.
– När det hände var min yngre son sju år. Han ville inte gå ut, ville inte promenera längs floden. Han var aggressiv. Jag undrade vad det var för fel på min son och han frågade mig ”mamma varför letar du inte efter mördaren eller ger mig ledtrådar så jag kan hitta honom?” Det gick rykten om att de skulle döda mig och att de förföljde mig. Varje gång jag lämnade hemmet tänkte jag att jag nog aldrig skulle komma tillbaka eller att mina tre söner inte skulle komma tillbaka en dag. Det var en vansinnig skräck och jag ville låsa in dem i en låda, mina nerver föll på att knäcka mig.”
Elvia, 57, och hennes son som är 16 år inledde sin terapi för ett år sedan i Las Guacas i staden Corinto dit Läkare Utan Gränsers team åker en gång i månaden. I dag åker Elvia runt i byarna och informerar andra om att det finns hjälp att få.
– Psykologerna sa till mig att jag inte måste leva med smärtan och att jag kan komma över den. Terapin motiverade, stärkte och övade mig på att gå till byarna och säga till dem att de kan gå vidare. Jag är inte rädd längre och jag har lyckats komma över min mans död.
Det finns många berättelser som visar vidden av rädslan, smärtan och tystnaden som påverkar de här samhällena. Och de visar även på deras behov av en psykolog som kan hjälpa dem att läka de öppna såren och möta sina liv samtidigt som de fortsätter vara dömda till lidande på grund av konflikten.
