Hoppa till huvudinnehåll

"Livet är så oerhört hårt där"

Publicerad 20 november 2015

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Robert har jobbat med hiv/aids i Indien, kolera i Sydsudan och ebola i Sierra Leone. Det senaste uppdraget var i det konfliktdrabbade norra Sydsudan.

Robert har jobbat med hiv/aids i Indien, kolera i Sydsudan och ebola i Sierra Leone. Det senaste uppdraget var i det konfliktdrabbade norra Sydsudan.

Han har jobbat med hiv/aids i Indien, kolera i Sydsudan och ebola i Sierra Leone. Nu har sjuksköterskan Robert Israelssson kommit hem från Bentiu i det konfliktdrabbade norra Sydsudan, ett uppdrag som var både fysiskt och psykiskt ansträngande.

Hej Robert, vad gjorde du i Bentiu?

– Jag arbetade i ett läger för internflyktingar. Sedan en konflikt bröt ut i landet i december 2013 har hundratusentals människor sökt skydd på FN-styrkans baser eftersom de tänker att de är i säkerhet där. Läkare Utan Gränser driver ett fältsjukhus på basen i Bentiu och har dessutom mobila kliniker i omgivningarna. Jag var ansvarig för det uppsökande teamet som gick runt i lägret och informerade om hur man förebygger sjukdomar, samlade in information och hänvisade folk vidare till sjukhuset.

Jag arbetade också med våra mobila kliniker utanför lägret, en i Bentiu stad och en i byn Ding. Eftersom vi hade för lite internationell personal hade jag dessutom jourskift på sjukhuset.

Det låter som om du hade mycket att göra?

– Ja, det blev inte mycket vila, varken för mig eller mina kollegor…

Hur var situationen i lägret?

– När jag kom dit i februari fanns det ungefär 40 000 människor på området som är ungefär en kvadratkilometer stort. Redan då var det väldigt trångt. Sedan trappades konflikten upp i april och nu finns det 125 000. Även om området har utökats lite grann vet jag att levnadsförhållandena är väldigt svåra. Människor bor i enkla hyddor som de bygger själva av plastpresenningar, vass och pinnar.

Lägret har funnits ett tag så nu finns det marknadsplatser, skolor och kyrkor. Medan jag var där började den årliga regnsäsongen och då svämmade delar av lägret över. Under samma period förra året tvingades människor sova stående, med sina barn i famnen. Det här året var förhållandena något bättre.

Märkte du själv av konflikten?

– Vi hörde ofta skottlossning och artilleribeskjutning i närheten. Vid några tillfällen sköts det över och genom, och även inne i flyktinglägret. Vi fick in en nioårig pojke som träffats i buken när han låg och sov i sin hydda, inne i lägret. Han opererades akut och låg nästan tre veckor på sjukhuset.

Det var tydligt att ingen av parterna i konflikten respekterade lägret som en neutral plats för skydd av civila

Striderna påverkade oss också genom att all flygtrafik till Bentiu stoppades så att vi inte kunde få in leveranser av material och ingen personal kom in eller ut från projektet. Självklart stoppades även våra mobila kliniker. När striderna var som närmast fick vi gå till bunkern tills det lugnade ner sig. För mig var det väldigt tydligt att ingen av sidorna i konflikten respekterade lägret som en neutral plats för skydd av civila.

Var du någonsin rädd för egen del?

– Nej. Ingen av de stridande parterna var ett direkt hot mot oss inne i lägret. Däremot fanns ju risken att träffas av en förlupen kula. Men jag tycker att Läkare Utan Gränser har bra säkerhetsåtgärder, som till exempel att vi alltid ska söka skydd i bunkern vid skottlossning i närheten och att säkerhetsläget avgör hur och var vi kan röra oss.

Vad berättade människorna som kom till lägret?

– Fruktansvärda saker. Människor hade skjutits och hela byar hade bränts ned av soldaterna som såg civilbefolkningen som understödjare till rebellerna. Barn och kvinnor hade förts bort. Soldaterna stal deras boskap och flera kvinnor berättade att de blivit våldtagna.

Vad gjorde ni när så många nya flyktingar anlände?

– Vi startade screening och vaccinering. Screeningen innebar att vi gjorde en kontroll av deras allmänna hälsotillstånd. Många hade gått i dagar, sovit under bar himmel och ätit väldigt dåligt, så de vanligaste hälsoproblemen var luftvägsinfektioner och diarrésjukdomar. Vi kollade dem även för undernäring men det verkade som att de flesta hade haft god tillgång till mat innan de tvingades på flykt. Med undantag av små barn var det inte mycket undernäring.

Du arbetade med ett stort team av lokalt anställda som själva bodde i lägret.

– Ja, mina kollegor hade ofta familj och släkt i de byar och städer som de nyanlända kom ifrån och medan mina kollegor lyssnade till deras berättelser hade de själva inget sätt att kontakta sina anhöriga. De kunde inte veta om de levde eller var döda. Dessutom ökade ju arbetsbördan markant när det kom så många nya flyktingar.

Det är något speciellt med landet och med människorna

Vi behövde personal till screening och vaccinering som togs från mitt team och sjukhuset var konstant fullt.

Det här var andra gången du arbetade i Sydsudan. Varför åkte du tillbaka?

– Det är något speciellt med landet och med människorna. Jag förundras över hur de har klarat alla år av krig och alla motgångar. Livet är så oerhört hårt där och ändå finns det en särskild humor hos människorna. Jag uppskattar interaktionen med de lokala kollegorna och med patienterna och att få se deras traditionella livsstil.

I Bentiu brukade jag tillbringa en stund på kvällen på undernäringsavdelningen, sittande med mammorna och barnen utanför tältet. Till en början är de mindre barnen avvaktande, men successivt bygger man upp en trygghet och relation. Men det här senaste uppdraget var väldigt tufft, både fysiskt och psykiskt, så jag behöver återhämta mig.

Drömmen vore ju att få komma tillbaka och arbeta i fredstid med att bygga upp sjukvårdsystemet igen.

Vad är dina planer för den närmaste tiden?

– Jag hoppas på att åka tillbaka till Sierra Leone. Jag var där i två månader och jobbade med ebola i slutet av förra året. Det var väldigt intressant och jag stormtrivdes i landet. Nu när den akuta fasen är över skulle jag gärna jobba med utbildning och träning av lokal vårdpersonal.

Varför Läkare Utan Gränser?

Jag utbildade mig till sjuksköterska för att kunna jobba i fält. Jag ville ge tillbaka och samtidigt uppleva något själv. När jag var klar satsade jag på att få erfarenhet från många olika discipliner inom yrket tills jag kände mig redo att söka till Läkare Utan Gränser.

Hur återhämtar du kraft?

Under sommaren jobbar jag på ett litet sjukhus i Norge. På fritiden njuter jag av träning och att vara i naturen. Med tiden så släpper spänningarna som byggts upp i kroppen under fältuppdraget och axlarna sjunker ned igen.

Starkaste minnet från Sierra Leone?

Det var när vi skrev ut den allra sista patienten. Någon satte upp en högtalaranläggning och plötsligt dansade hela ebolacentret!

Relaterade nyheter

Det nya sjukhuset i Doro, Sydsudan.
Sydsudan

Att bygga ett sjukhus på tre månader

Vi arbetar ofta på avlägsna platser under extrema väderförhållanden där förutsättningarna är långt ifrån perfekta. Byggspecialisten Carlos Cortez berättar om ett nytt projekt som syftar till att förändra den saken till det bättre.

Läkaren Irena Novotna undersöker ett barn i flyktinglägret Yida i Sydsudan.
Sydsudan

"Vi bevittnar många mirakel här"

"Vi hade fått in en flicka med kramper, hon svarade enbart på smärta men hon hade i alla fall puls och andades. Strax efter att vi vänt henne på sidan började hon plötsligt att kräkas." 
– Läkaren Irena Novotna i Sydsudan.

En gravid kvinna på sjukhuset i Aweil, där Robert Crumb jobbade.
Sydsudan

”Både jag och mamman grät”

"Det mörka vätskefyllda huvudet skvallrade om diagnosen - hydrocefalus."

Läkaren Robert Crumb berättar om en svår förlossning under sitt uppdrag i Sydsudan. Och om ett beslut på liv och död.

Fram till februari i år bodde William Nyuon Kuolangi Yuai när han tvingades fly.
Sydsudan

”Han hette Nyadel och blev bara fem år”

"Livet i Yuai före striderna var bra. Men när de attackerade staden tog de all medicin och alla kläder. De brände ner husen, tog boskapen och förstörde till och med brunnarna."
- William Nyuon Kuolang.