Trots alla framsteg syns tecken på att internationella givare är på väg att minska stödet till långsiktiga satsningar för att bekämpa hiv. Det menar Kristina Bolme Kühn, ordförande för Läkare Utan Gränser i Sverige. Debatt publicerad i Sydsvenskan.
Just nu riktas världens blickar mot fotbolls-VM i Sydafrika. Samtidigt riskerar miljontals människor i länder söder om Sahara att dö i hiv/aids, trots att det i dag finns billiga och effektiva mediciner som skulle kunna rädda dem. Detta eftersom flera stora institutioner nu minskar, drar tillbaka eller fryser finansieringen till hivmediciner.
För över tio år sedan, när hivmedicinerna gjorde sin efterlängtade entré i Khayelitsha, Sydafrika, hade 50 procent av Läkare utan gränsers patienter i princip inget immunförsvar kvar. Det tog lång tid att stabilisera de hivpositiva innan de kunde behandlas. Många patienter tvingades till utdragna sjukhusvistelser, vilket frestade på redan begränsade resurser.
Men med tiden har behandlingsprogram mot hiv/aids i Sydafrika gjort att dödligheten sjunkit från 20 procent till runt 5 procent av dem som påbörjar behandling. Patienter kan nu påbörja behandling på primärvårdskliniker och tas om hand av sjuksköterskor istället för läkare, vilket gör att kapaciteten för behandling ökar avsevärt. Utvecklingen har också gjort att patienter kan behandlas på sin hemort, vilket minskar kostnaderna och förbättrar patienternas självförtroende. Allt fler får tillgång till behandling och förbättringarna i vården har gjort det enklare och billigare att följa upp patienterna.
De här framstegen har kunnat åstadkommas, i Sydafrika och runt om i många av världens fattiga länder, tack vare stort internationellt ekonomiskt stöd. Samtidigt har kostnaden för hivmediciner sjunkit med ungefär 99 procent och kostar i dag omkring 900 kronor per person och år.
Men trots alla framsteg syns nu allt fler tecken på att de internationella givarna sätter sig själva på bänken eftersom de, i kölvattnet av finanskrisen, tvekar i sitt stöd till långsiktiga satsningar för att bekämpa hiv.
Det senaste året har Läkare utan gränser med allt större oro iakttagit hur finansieringen av hivbehandling förändras. De stora givarna – Globala fonden mot aids, tuberkulos och malaria, Pepfarprogrammet, Unitaid och Världsbanken – har alla börjat vackla i sina åtaganden när det gäller stöd till program för utökad tillgång till behandling.
Idag lever över 33 miljoner människor med hiv. Av dem som har behov av behandling saknar i dag omkring nio miljoner livräddande behandling.
Som medicinsk humanitär organisation kan vi göra skillnad för individen. Men globala aktörer måste ta sitt ansvar för att fortsätta och utöka tillgången till behandling för hivpositiva.
En hivpatient i Malawi uttrycker det på följande sätt:
”Tillgången till hivmediciner har inte bara förlängt mitt liv, den har också i stor utsträckning bidragit till våra byars sociala och ekonomiska välstånd. Om vi skulle sluta få hivmediciner skulle effekterna bli katastrofala och vi skulle än en gång gå tillbaka till tiden när begravningar var vardag och sjukhusen fulla av patienter som vårdas i livets slutskede, icke att förglömma det stora antal föräldralösa barn det skulle medföra.”
Som hivpositiv svensk medborgare går det idag att leva ett näst intill normalt liv, eftersom vi i Sverige inte anser att kostnaden för behandling är för stor. Ändå är det precis det budskap som hivpositiva i fattiga länder får.
Vill vi verkligen gå tillbaka i tiden till när uppförsbacken var som brantast, och likt Sisyfos gång på gång, dra upp stenen?
Priset för en persons behandling är i allra högsta grad försvarbart jämfört med det pris barn, syskon, föräldrar, arbetskamrater och samhällen får betala varje gång någon dör i hiv/aids.
Att kortsiktigt spara pengar samtidigt som andra får betala med sina liv är knappast något de rika länderna i framtiden kan se tillbaka på med stolthet.
De internationella givarorganisationerna och världssamfundet, inklusive Sverige, måste öka finansieringen så att folkhälsokrisen, som hiv fortfarande är, kan lindras och fattiga människor ges chansen till ett bättre liv.
Det som krävs av givare och nationella regeringar är ett långsiktigt engagemang. Det duger inte att sluta spela efter första halvlek.
