MAN MÅSTE FÖRSTÅ PATIENTENS FÖRUTSÄTTNINGAR

Du har just återvänt efter flera år i Etiopien, Somalia och Kenya. Vad gjorde du där? 

- Jag jobbade med att kartlägga alla faktorer som påverkar våra patienter, det vill säga allt utom det rent medicinska. Till exempel i samband med den stora flyktingkatastrofen 2011 när hundratusentals människor flydde från Somalia till Etiopien och Kenya. Jag jobbade i flyktinglägret Liben i Etiopien då. Vi kunde se att flyktingarna som kom över gränsen led och var sjuka men annars visste vi inte så mycket dem. Med hjälp av vår lokalanställda personal försökte jag få svar på frågor som varifrån de kom, hur situationen var där och vilka resurser de hade. Gick de hela vägen? Mötte de några hinder på vägen, lejon eller grupper som al-Shabaab?

Varför är det viktigt att känna till sådant?

- När vi är på en plats ser vi ju vad som händer runt omkring. Om vi då stannar upp ett tag och försöker förstå på ett djupare plan vad det är som gör att folk lider och om det finns grupper som är särskilt utsatta kan vi förbättra våra program och den humanitära situationen.

Kan du ge något konkret exempel?

- Ja, undernäring. Det finns många anledningar till att ett barn blir undernärt. Brist på mat är förstås en av dem men ofta rör det sig om strukturella problem där undernäring blir en indirekt konsekvens av våld, krig och diskriminering, till exempel när våldet gör det omöjligt att bruka jorden. Men hur stor matbristen än är finns det nästan alltid grupper som har tillgång till mat. Min roll är då att försöka förstå vilka som inte har det och varför.
Sen är det också viktigt att analysera det geopolitiska läget och situationen i landet och regionen utifrån ett makroperspektiv. Som humanitära aktörer jobbar vi ju inte i ett vakuum utan påverkas av den politiska, militära och ekonomiska situationen. Jag försöker också kartlägga om det finns någon humanitär hjälp på plats och om den i sådana fall är tillgänglig för alla.

Men humanitärt stöd handlar väl om att prioritera dem som är i störst behov?

- Jo, men i starkt politiserade områden som till exempel Afrikas horn är biståndet en del av det politiska spelet. Till exempel kan en regering som vill förbättra relationen med en annan regering använda bistånd som en bricka i det spelet. Inom Läkare Utan Gränser talar vi om politisering och kriminalisering av biståndet. Detta är något som syns tydligt i den här regionen och en direkt följd av ”kriget mot terrorismen”.

 - Ett konkret exempel är att det i USA och andra länder finns lagar som innebär att man kan ställas inför rätta om man ger hjälp i områden som kontrolleras av al-Shabaab, eftersom det är en terrorstämplad organisation. I USA gäller lagen amerikanska organisationer och även andra som tar emot amerikanska pengar. Inom Läkare Utan Gränser ser vi detta som att man bryter mot de humanitära principerna. Även om vi själva enbart använder privata pengar till insatsen i Somalia så kan det drabba oss indirekt om vi uppfattas som allierade till USA och FN.

Används den information som du samlar in också för att berätta för omvärlden vad ni ser i fält?

- Ja, det är viktigt att komma ihåg att Läkare Utan Gränser har två uppdrag, dels det medicinska arbetet och dels det som vi kallar för témoignage, att berätta om övergrepp och missförhållanden i fält. Det händer ofta att vi är den enda internationella organisationen på plats och då blir det ju särskilt viktigt att ge utsatta grupper en röst. Vi brukar börja med att kontakta regeringen och andra lokala makthavare och tala om för dem vad vi har sett och hört. Om ingenting händer då fortsätter vi med ambassader och internationella givare. Först därefter går vi ut offentligt och berättar för omvärlden om det lidande som våra patienter utsatts för.

Riskerar vi inte att bli utslängda från ett land om vi berättar om övergrepp? Kan det inte vara bättre att hålla tyst om det innebär att vi kan fortsätta ge vård?

- Vi tror ofta att vi lättare får tillträde till patienterna om vi håller tyst om vad de utsätts för och bara gör vårt jobb. Men det stämmer inte alltid. Tvärtom, det finns gott om exempel på situationer då vi har talat ut men ändå fått vara kvar. Men det här är en svår balansgång. Vår medicinska personal tycker ofta att vi inte ska säga något för att inte riskera att bli utkastade, medan jag och andra tänker att i förlängningen blir det bättre för patienterna om förståelsen för deras situation ökar.

I ditt jobb ingår även att studera människors sjukvårdsvanor. Hur brukar folk reagera när Läkare Utan Gränser öppnar en klinik någonstans? Kommer de dit?

- Ja, fast ofta kan det ta ett tag. Vi ska inte utgå ifrån att alla blir jätteglada bara för att vi dimper ner någonstans. En del av mitt jobb handlar därför om att försöka förstå varför folk kommer till våra kliniker eller varför de inte gör det.

Och vad har du kommit fram till?

- På många håll föredrar människor traditionell medicin och det kanske inte är så konstigt, framför allt om de aldrig har sett främlingar förut. Eller också självmedicinerar de, till exempel genom att köpa tabletter på apoteket. Först om inget annat hjälper söker de sig till kliniker med västerländsk medicin.

 - Men det finns också en rad andra faktorer som bidrar till beslutet att söka vård eller inte. Ibland beror det på att de inte vet att de är sjuka eller att det finns hjälp att få. Det kan också vara andra omständigheter som hindrar dem, till exempel att de inte har pengar till bussen, inte kan lämna sina barn ensamma hemma eller att de är rädda för vad som kan hända dem på vägen. Det har till och med hänt att de kommit till vår klinik men sen inte förstått vart de ska vända sig, så till slut har de gått därifrån utan att ha fått hjälp. Allt detta är ju jätteviktigt för oss att veta, så att vi kan förbättra våra projekt. Och i slutändan brukar folk söka sig till våra kliniker. När vi har varit på en plats ett tag brukar ryktet sprida sig att vi ger gratis sjukvård – och att man väldigt ofta blir frisk om man kommer till oss. Det är ju egentligen ett ganska enkelt koncept.

Linn Biörklund
Bor / Amsterdam
Ålder / 30
Gör just nu / Jobbar för Läkare Utan Gränser i Amsterdam. Har också precis blivit invald i den svenska styrelsen.
Bakgrund / Jag är statsvetare och har tidigare jobbat bland annat för en FN-organisation. Men där tyckte de att mina åsikter var för radikala. ”Du borde jobba för Läkare Utan Gränser”, sa de. Så nu gör jag det. Och jag älskar det – att vi aldrig nöjer oss utan alltid försöker göra ännu lite mer och ännu lite bättre.

Texten är skriven av Åsa Nyquist Brandt och är publicerad i vår tidning Direkt som skickas till alla månadsgivare. Läs mer om att bli månadsgivare här.