Mellan januari och mars var Dramane Kone projektledare för vårt projekt i Carnot i den västra delen av Centralafrikanska republiken. Vi har arbetat på sjukhuset där sedan 2010. Dramane Kone berättar om hur beväpnade grupper passerar genom staden, om våldet som följt i deras spår och hur staden som tidigare varit förskonad från brutaliteterna förändras.
”För ett år sedan i mars 2013 när ex-Sélékas kom till Carnot påverkade våldet i landet varken människorna i staden eller våra projekt. I december förändrades situationen och vi började få in patienter med skottskador. De flesta av dem kom ifrån Baoro, en stad i den norra delen av Carnot-prefekturen. De kom, samtidigt som den muslimska befolkningen lämnade staden.
Mitt uppdrag förändrades under den tid jag var där. Den 20 januari lämnade ex-Séléka Baoro där de beskyddat den muslimska befolkningen och begav sig till Carnot. Det var då som plundringar, rån och offentliga avrättningar började. Det påverkade genast invånarna och de fick en slags psykos. Både kristna och muslimer lämnade sina hem och samlades på ställen som stadssjukhuset där vi arbetar, för att söka skydd. Det betraktas som en neutral plats. En del av vår lokala personal gömde sina familjer i övergivna diamantgruvor. Carnot har inte varit lugnt sedan dess.
Attacker mot civilbefolkningen
Efter att ex-Séléka hade lämnat Baoro så stod den muslimska befolkningen utan skydd och anti-Balaka utövade utpressning och trakasserade dem i en vecka. När den muslimska befolkningen inte kunde möta anti-Balakas krav, attackerades de den 22 och 23 januari. Många dog. Många flydde och en ny våg av människor på flykt kom till Carnot. Den 30 januari åkte jag till Baoro för att utvärdera situationen efter attacken. Hus hade bränts ned och förkolnade lik låg på marken. Det var väldigt jobbigt att se brutaliteten. Allt var stulet eller förstört. Det förekom fortfarande skottlossningar i staden. Vi åkte till kyrkan dit 5000 människor hade tagit sin tillflykt. Det fanns skadade människor bland dem, men det var omöjligt att transportera dem till Bouar där vi driver ett kirurgiprojekt, eftersom anti-Balaka spärrat av området och inte skulle låta dem passera. Istället tog vi dem till Carnot. Vi såg hundratals människor längs vägen som flydde från Baoro till Carnot, speciellt kvinnor och barn. Många av dem sökte sig till tågstationen i Carnot och hoppades på att kunna ta sig ut ur landet och fly till Tchad.
Ex-Séléka återvänder
Natten den 30 januari kom ex-Séléka tillbaka från södern och passerade Carnot på väg mot Berberati. De plundrade och stal längs sin väg. De var främst intresserade av motorfordon som de kunde använda när de drog sig tillbaka. De kom till Carnot på kvällen och plundrade i kvarteret där vi har vår bas. Vid klockan två på morgonen kom de till vårt hus. De ville ta våra bilar. Vi sade inte emot. Vi hade vapen som pekade mot våra ryggar. Vi var rädda, men vi behöll lugnet. Var det vårt sätt att hantera situationen som räddade oss? Eller var det på grund av att vi två dagar tidigare hade behandlat en av deras skadade och evakuerat honom till vårt kirurgiprojekt i Paoua? Eller klarade vi oss för att vi brukade gå och besöka dem varje dag för att påminna om vilka vi är, vad vi gör och vilket mandat vi har? Det slutade med att de tänkte om och lät oss behålla bilen. De sa: ”Läkare Utan Gränser – vi vet att ni behandlar alla, muslimer och kristna, utan att göra skillnad. Kan ni förlåta oss?” Så gick de, med våra pengar, men det var också allt. Vi hade lyckats att hålla skadorna på ett minimum. På morgonen den 31 januari samlades alla ex-Séléka ungefär fem kilometer från staden och så åkte de. Människorna som hållit sig gömda i sina hus började komma ut igen. Vi trodde att lugnet var tillbaka.
Fler attacker
Men nästa dag, den 1 februari, kom nya och väldigt våldsamma anti-Balaka-grupper från Baoro och Bazoum. Den 2, 3 och 4 februari började de avrätta människor och ta gisslan. De hotade muslimer som tagit sin tillflykt till en kyrka. Den 6 februari kom 30 MISCA-trupper och placerade sig runt kyrkan. Men det hindrade inte anti-Balaka från att skjuta hundra muslimska flyktingar på gården framför ett hus. Det var den 7 februari. Vi åkte dit och kunde räkna till 10 döda kroppar. Fler än 86 människor satt fast där – de flesta kvinnor och barn. De satt där med tårar i ögonen. Men vi kunde inte hjälpa dem därifrån. Det var för farligt för dem och för oss. Det fanns flera skadade och sjuka bland dem. Anti-Balaka lät oss ta med oss dem. Det fanns överlevande bland de döda kropparna, men de fick vi inte ta med oss. ”Om ni insisterar, så kommer vi att slå dem framför er!” Utanför fanns ett barn med ett knivsår, han var en av de 14 personer som vi fick evakuera, flera gånger omringade av män med vapen. Det skrämde våra patienter. ”De är våra fångar. Ni måste ta dem tillbaka hit.” Vi kontaktade MISCA-trupperna (Afrikanska Unionens fredsbevarande insats) som lyckades få ut de 86 fångarna och ta dem till kyrkan där stadens alla muslimer samlats. De kristna som beskyddat eller gömt muslimer hade också gömt sig där av rädsla för repressalier.
Strider mellan anti-Balaka och MISCA-trupper
Fredagen den 8 februari, efter strider mellan anti-Balaka och MISCA-trupper, behandlade vi tolv skadade på sjukhuset. Den 12 februari attackerade anti-Balaka MISCA-trupperna igen. En av soldaterna skadades allvarligt. Vi tvingades evakuera fyra skadade muslimer med flygplan till vårt projekt i Paoua. Planet landade och väntade på oss. Precis när ambulansen åkte mot landningsbanan blockerades vår väg av runt 50 aggressiva män, nära kyrkan. Vi fick förhandla länge med dem och påminna dem om att vi två dagar tidigare hade behandlat och evakuerat två av deras skadade män. Ännu en gång räddades vi av det faktum att vi behandlar alla och vi kunde fortsätta. En av våra läkare stannade kvar för att behandla MISCA-soldaten. Femtio minuter senare kom planet tillbaka för att hämta vår patient som hade en fraktur i benet och lårbensartären var skadad. Han var nära att dö, men han överlevde trots allt. Vi var väldigt rädda den där dagen och alla var skakade. Vi hade alla insett att situationen i Carnot hade förändrats dramatiskt.
Skjutsas till Kamerun
Mellan den 21 januari och den 8 februari behandlade vi 70 skadade. Den 1 mars efter nya strider, kom det mobila kirurgteamet från Bangui för att behandla nya patienter och skicka andra till huvudstaden. Den 11 mars kunde cirka 200 muslimska flyktingar som sökt skydd i kyrkan, ta sig till Kamerun. Men 900 människor är fortfarande kvar. De riskerar att bli lynchade om de försöker att ta sig därifrån. Vi startade akutsjukvård där och i februari utförde vi 950 medicinska undersökningar.
Vi fortsätter att åka dit två gånger per vecka och göra 65 undersökningar per gång, främst mot malaria, eftersom högsäsongen närmar sig. Vi arbetar även med att förbättra sanitets- och levnadsvillkoren, samt distribuerar vatten och förser flyktingarna med basnödvändigheter som filtar, tvål och mattor att sova på. Vi planerar för behandling och hantering av en stor patienttillströmning till sjukhuset.
Alla muslimer i Baoro har flytt och resten av befolkningen har gömt sig i bushen. Läkare Utan Gränser överväger att organisera mobila kliniker för människor som saknar tillgång till medicinsk hjälp.
Jag vet inte vad som kommer att hända i Carnot. De franska trupperna kommer att åka därifrån. MISCA-trupperna ska förstärkas, men situationen kan försämras igen, när som helst.”
Den 28 mars lämnade de sista muslimerna kyrkan i Carnot på sex lastbilar och eskorterade av MISCA-trupper.
