Hoppa till huvudinnehåll

"Många har förlorat sina familjemedlemmar"

Publicerad 15 juli 2016
Vi behandlar patienter på mobila kliniker i södra Juba.
På vår mobila klinik i södra Juba träffar vi människor som drabbats av de våldsamma striderna.
Foto: Raphael Veicht

Vår projektkoordinator Ruben Pottier är på plats i Juba, Sydsudan. Här berättar han om situationen efter våldet och om hjärtskärande möten med patienter på våra mobila kliniker.

”Det här är den andra lugna dagen efter fem dagars strider, och just här hör vi ingen skottlossning. Eldupphöret har respekterats i den mån att väpnade grupper slutat slåss, men det förekommer skottlossning och plundringar. Våra lokalanställda och många av de patienter som vi träffat idag har berättat att ett visst område i staden fortfarande är väldigt osäkert.

De har tvingats fly sina hem och de är fortfarande för rädda för att återvända. Deras hus har plundrats och de har förlorat sina ägodelar. En del av dem som bestämt sig för att åka hem har insett att allt de äger har blivit stulet. Därför har de varit tvungna att komma tillbaka till St. Theresa-kyrkan i södra Juba, där vi har vår mobila klinik. Människors största behov är mat, tak över huvudet, rent vatten och sanitet samt grundläggande sjukvård.

Beväpnade män utan uniformer kom till deras hus, tog deras barn och allt de ägde, till och med deras kläder. Ruben Pottier, projektkoordinator i Juba

Vi hade 150 konsultationer igår, idag hade vi 377 konsultationer. Vi undersökte också barn för undernäring, och delade ut näringsberikad mat till dem som var allvarligt eller akut undernärda. Våra patienter har berättat hemska historier för oss – om hur beväpnade män kom in i deras hem och sköt personerna där. Många har förlorat sina familjemedlemmar i flykten från våldet. Idag träffade jag en åttaårig pojke: både hans mamma och pappa har blivit skjutna och nu har han ingen som tar hand om honom. Jag mötte en tolvårig flicka, med sin treåriga syster i sina armar. Hon kom för konsultation och berättade att hon förlorat båda sina föräldrar. Mina kollegor på de mobila klinikerna har träffat minst tre andra barn utan familj, som berättar att deras mammor och pappor blivit skjutna.

Många människor har drabbats i striderna och har skottskador. Flera andra har skadats när de flytt från striderna och sprungit genom kaoset. Vissa har klättrat över stängsel och skurit upp händerna, andra har sår och skador på sina huvuden, armar och ben.

Två patienter berättade för oss att beväpnade män utan uniformer kom till deras hus, tog deras barn och allt de ägde, till och med deras kläder. De var tvungna att fly nakna från huset. De har fått några klädesplagg från sina grannar, och nu är de kläderna det enda de har.

Berättelserna som vi hör är väldigt hemska – och det gäller även det som berättas om vad som pågår nu, efter striderna. Det är traumatiskt att höra de här historierna, speciellt när vi har hört skottlossningarna och bombningarna, ljudet från människor som flyr gatorna. Det är väldigt stressande för oss, men självklart är det än mer stressande och traumatiserande för de människor som bor här, även för många av våra lokalanställda.”

Ruben Pottier, projektkoordinator i Juba, 13 juli 2016.