Hoppa till huvudinnehåll

"MÅNGA HAR VARIT PÅ VÄG SÅ LÄNGE ATT DE INTE ENS HAR SKOR PÅ FÖTTERNA"

Publicerad 18 juni 2015

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Våra medarbetare delar ut flytvästar till flyktingar ombord på vår båt Bourbon Argos. Foto: Julie Rémy.

Våra medarbetare delar ut flytvästar till flyktingar ombord på vår båt Bourbon Argos. Foto: Julie Rémy.

Vittnesmål Chiara Montaldo, koordinator, Sicilien: "Jag befinner mig i Pozallo, en liten turistort på Siciliens sydkust. Under den gångna veckan har fler än 700 migranter kommit hit. Våra team är utmattade efter att ha jobbat dygnet runt.

Båten som anlände i söndags kom från Turkiet, ombord fanns unga män från Syrien, Palestina och Egypten. Det här var en av de bättre båtarna, och därför var passagerarnas fysiska hälsa bättre. Så är det ofta med syrier, de färdas i lite mer sjödugliga båtar eftersom de har råd att betala lite mer.

Men båten som anlände två dagar tidigare kom från Libyen och ombord fanns främst personer från afrikanska länder, Nigeria, Gambia, Mali, Eritrea och Somalia, många av dem familjer med små barn.

Afrikaner anländer ofta med sår och brännskador från bensin som svämmar över båtens lastrum, där de allra fattigaste sitter under överfärden. Ibland har de även andra hudåkommor, som skabb och löss, efter att ha tillbringat så lång tid som sex eller åtta månader i interneringsläger i Libyen. Andra har skador efter tortyr eller våld. Några som anlänt har haft skottskador – de berättade att i Libyen råder anarki och man riskerar att bli skjuten varje gång man vågar sig ut på gatorna.

BEREDDA ATT TA RISKEN

Deras medicinska tillstånd reflekterar vad de råkat ut för på resan över Medelhavet, men också vad som hände dessförinnan; interneringen, färden genom Sahara, tillståndet i de länder de flytt ifrån. På vissa båtar finns både syrier och afrikaner. Alltid på varsitt däck – syrierna på övre däck och afrikanerna i lastrummet. De berättar att om räddningsfartygen ser personer som är vita är chansen större att de blir räddade.

När passagerarna går ombord på båtarna vet de att några kommer att dö, andra att överleva. Men att stanna är inget alternativ, därför är de beredda att ta risken. Resan från Libyen tar tre–fyra dagar. De är alltid väldigt hungriga när de stiger i land. Ofta har de haft lite vatten ombord men sällan mat. Ändå är många av dem uttorkade, och dessutom fullkomligt utmattade. Efter att ha tillbringat flera dygn tätt, tätt sammanpressade, ibland utan att kunna röra sig, lider många också av muskelsmärtor.

Överlevande från båtar som sjunkit mår alltid väldigt dåligt, såväl fysiskt som psykiskt. Ofta har de svalt stora mängder saltvatten och lider av andningsproblem liksom av allvarliga psykologiska trauman efter att ha legat i vattnet och sett sina färdkamrater dö.

EN STUND AV LYCKA

Tidigare var de flesta som kom över Medelhavet unga män. Men på senare tid är det människor i alla åldrar. Hela familjer, med far- och morföräldrar och små barn. Förra veckan kom två spädbarn, det ena åtta dagar gammalt och det andra fyra, båda hade fötts i Libyen precis före resan. Den äldre generationen kommer med helt andra medicinska tillstånd, som diabetes och högt blodtryck. Vi ser också allt fler ensamma barn, oftast tonåringar från 13 år och uppåt, som gör resan utan sina föräldrar.

Syrierna brukar ha några ägodelar med sig – en väska med kläder, kanske – men afrikanerna kommer ofta tomhänta. Många har varit på väg så länge att de inte ens har skor på fötterna.

När de går i land i Pozallo står Läkare Utan Gränsers team där och tar emot dem, tillsammans med polisen och andra myndighetspersoner. Många flyktingar och migranter har upplevt tortyr och våld som utövats av militären, att återigen mötas av personer i uniform kan vara förknippat med stor rädsla. Därför är det så viktigt att vi också står där när de kommer i land. Många känner igen oss från tidigare. En kille från Palestina kände igen vår logotyp efter att ha blivit behandlad på vår klinik i Gaza. En kvinna hade jobbat för oss i Kairo som tolk.

Att stiga i land är ett dramatiskt ögonblick. För många är det en stund av lycka. De är trötta och hungriga, men de är vid liv. Det första som händer är att de förs till ett tält där vi gör en medicinsk bedömning, vi screenar för tuberkulos och kroniska sjukdomar och frågar hur de mår. Ofta är vi de första som migranterna talar med efter båtfärden. De frågar oss var de är och vad som kommer att hända nu. Vi frågar dem varifrån de kommer och hur resan har varit. Svaren kan vara chockerande. En 19-årig kvinna från Nigeria med brännsår över hela kroppen berättade för mig hur lastrummet där hon färdades svämmade över av bensin uppblandat med saltvatten. Två personer råkade av misstag få i sig vätskan och dog; hon visste inte vad som hade hänt med deras kroppar.

Jag kände mig orolig över att hon var så ung, och undrade vad som skulle hända med henne härnäst. Vi vet att kvinnor från Nigeria ofta är utsatta för människohandel och tvingas in i prostitution. Det är så många kvinnor som kommer ensamma – vi skulle vilja göra mer för att skydda dem. Men vi ser dem här på centret i några dagar, sen förs de vidare och vi förlorar dem ur synhåll.

Efter några månader kan stressen efter resan och oron inför framtiden leda till depression. Att få sin asylansökan prövad tar mellan tre månader och ett år. Under den tiden kan de inte arbeta, de har inget att göra och känner sig ofta väldigt isolerade. Våra psykologer här på plats ger dem stöd och vård vid behov.

De som får asyl kan börja jobba eller plugga. Men att hitta ett jobb är inte så enkelt, särskilt inte om du inte kan språket så bra. Och sen finns ju alla de andra, de som inte får asyl eller någon annan form av legaliserat skydd och som blir kvar ändå, illegalt. För dem har resan bara börjat."

Aktuellt om Flyktingar

 En barn sitter bredvid sin mormor utanför ett tält på en informell bosättning nära den syriska gränsen i utkanten av Mafraq, Jordanien. Båda är flyktingar från Syrien.
Nyheter från fältet

Hjälp till syriska flyktingar i Jordanien måste återupptas

Omkring 60 000 människor som fastnat under extremt svåra förhållanden nära Jordaniens nordöstra gräns mot Syrien är i stort behov av humanitär hjälp och internationellt skydd.

Vårt räddningsfartyg Bourbon Argos i november 2015
Nyheter från fältet

Följ med oss i fält – 2015 i ett nötskal

Brutala konflikter, attacker mot sjukhus och människor som riskerade livet på vägen till Europa. Vår digitala årsredovisning tar dig på en resa genom året 2015.

Khorshid Aryannejad i Idomeni, Grekland.
Nyheter från fältet

"Människor var väldigt rädda"

"Det dröjde inte länge innan de första patienterna kom till kliniken." Khorshid Aryannejad, kulturtolk, var på plats i Idomeni i söndags.

Människor vårdas i Idomeni efter sammandrabbningar med makedonsk polis.
Nyheter från fältet

Kaotisk vid makedonska gränsen

I helgen behandlade vi hundratals människor vid gränsen mellan Grekland och Makedonien efter sammandrabbningar mellan flyktingar och den makedonska polisen. 

I fokus

Athmahlägret i norra Syrien. En pojke får sin brännskada omlagd.

Syrien

Varför arbetar vi i Syrien?

  • Väpnad konflikt 
  • Flyktingar
Människor på flykt undan våld i Kongo-Kinshasa. Läkare Utan Gränser gör ofta insatser i flyktingkriser.

Flyktingar

Vi arbetar världen över för att bistå flyktingar och internflyktingar med allt från psykologisk vård till livsviktig näringsersättning.

Ett av våra räddningsteam närmar sig en flyktingbåt för att ta personerna till räddningsfartyget MY Phoenix.

Medelhavet

Tiotusentals människor flyr från våld och oroligheter i sina hemländer och beger sig iväg på en farlig resa över Medelhavet till Europa.