Hoppa till huvudinnehåll

"MÄNNISKORNA BEHANDLAS SÄMRE ÄN BOSKAP"

Publicerad 24 juli 2014

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Platsen där M'poko-lägret ligger har inte anpassats för ett stort flyktingläger. Bland annat saknas dränering av marken vilket leder till översvämningar när det regnar mycket. FOTO: Mathieu Fortoul

Platsen där M'poko-lägret ligger har inte anpassats för ett stort flyktingläger. Bland annat saknas dränering av marken vilket leder till översvämningar när det regnar mycket. FOTO: Mathieu Fortoul

John Tzanos tillsammans med tre kollegor i Centralafrikanska republiken

John Tzanos tillsammans med tre kollegor i Centralafrikanska republiken

Ett stort flyktingläger har vuxit upp på de internationella flygplatsen i Bangui, Centralafrikanska republiken. Som mest bodde där 100 000 personer. Läkare Utan Gränser driver ett fältsjukhus och tre hälsomottagningar i lägret, där levnadsförhållandena är mycket svåra och hjälpen långt ifrån tillräcklig.

En gräsmatta bredvid en landningsbana är egentligen inte en bra plats för upprätta ett flyktingläger. Men den internationella flygplatsen M’poko var det enda stället där människor kände sig säkra, när våldet mot civila blev allt grymmare i den centralafrikanska huvudstaden Bangui förra december. Idag bor uppskattningsvis 30 000 människor bredvid flygplatsens landningsbana, men M’poko är fortfarande inte ett officiellt flyktingläger. Det saknas mat, tält och levnadsförhållandena är usla, berättar Johan Tzanos som jobbade i två månader som projektsamordnare för Läkare Utan Gränser och kom hem i slutet av juni.

”När väpnade grupper attackerade huvudstaden Bangui den 5 december flydde tiotusentals människor till flygplatsen. Som mest levde över 100 000 människor där. Flyktingarna från Bangui sökte tillflykt på flygplatsen M’poko, då landningsbanan säkras av franska trupper. Två dagar senare startade Läkare Utan Gränser en akutinsats för att kunna behandla sjuka och skadade. Idag driver vi ett fältsjukhus och tre vårdmottagningar där. Nu när det är regnperiod är många av patienterna sjuka i malaria, en tredjedel av barnen under 5 år i M’Poko är drabbade av sjukdomen. På sjukhuset har vi även många förlossningar och övrig mödra- och barnvård.

Sedan i december och i och med att delar av Bangui har blivit säkrare har mer än hälften av flyktingarna lämnat lägret, men många vågar fortfarande inte att återvända hem. Läget i Bangui är fortfarande mycket osäkert och dagligen dödas människor av olika väpnade grupper. Det är rädslan som håller flyktingarna kvar i lägret, trots att levnadsförhållanden är horribla.  Folk har inte råd att köpa mat, det saknas tält och presenningar, det regnar och blåser. Situationen är inte human.

Varken övergångsregeringen i Centralafrikanska republiken eller FN vill egentligen att människorna ska bo kvar bredvid landningsbanan, och platsen har inte anpassats för att ta hand om flyktingarna. Bland annat brister dräneringen av marken vilket leder till stora pölar av stillastående vatten som är ett hot mot människors hälsa. Man har heller inte gjort en ordentlig folkräkning på plats. Just nu finns det inga andra lämpliga platser där människor kan söka skydd men det är ingen anledning att inte hjälpa de som har sökt skydd i M’Poko. Alla har rätt till vård och värdighet, även i krig och i flykt.

Sista gången FN:s livsmedels-och jordbruksorganisation (WFP) delade ut mat var i februari - och då avbröts utdelningen innan alla hade fått något. Människorna är förtvivlade. De har ingen inkomst så länge de bor i lägret och har därför inga pengar för att köpa mat. Jag träffade till exempel en mamma som tvingade sin dotter att prostituera sig för att kunna köpa mat åt familjen.

När plastpresenningarna senast delades ut i vintras uppstod det kaos, eftersom en hjälporganisation kastade presenningarna över en mur in i lägret. Muren var säkrad med taggtråd. När människor försökte att få tag på en presenning mitt i kaoset trycktes de upp mot taggtråden och skadade sig. Vi fick behandla de skadade på Läkare Utan Gränsers klinik.

Det finns ingen värdighet kvar, människorna i lägret behandlas sämre än boskap.”

Relaterade nyheter

Alexander Nyman på neonatalavdelning tillsammans med sjuksköterskorna Joly och Leonel.
Centralafrikanska republiken

Sätesförlossning

“Urgence pour maternité!" Det är sätesförlossning som har pågått en stund. Livmodertappen är fullt öppen men barnet kommer inte ut. Jag är här för att arbeta som ”akutläkare” och min obstetriska kunskap är begränsad.

Kvällsmöte där vi bland annat går igenom säkerhetsläget.
Centralafrikanska republiken

En adrenalinrush

Det är egentligen en bit längre bort de skjuter, men känns som precis intill oss, på andra sidan av muren. Kalasjnikovs och tyngre artilleri ekar i luften. 

Alexander Nyman Centralafrikanska republiken
Centralafrikanska republiken

Inte utan min skateboard

Det är imorgon det bär av.  Mitt andra uppdrag börjar nu på riktigt. Varje vecka i Sverige har varit en transportsträcka till detta ögonblick. Äntligen ska jag ut i fält igen. 

En kvinna som flytt från våldet i Bangassou, Centralafrikanska republiken.
Centralafrikanska republiken

Bangassou har förvandlats till en spökstad

Striderna som bröt ut i Bangassou i Centralafrikanska republiken för snart ett halvår sedan har förvandlat staden till en spökstad. Människor fruktar våldet på gatorna och vågar inte ens ta sig till sjukhuset.