Ett stort flyktingläger har vuxit upp på de internationella flygplatsen i Bangui, Centralafrikanska republiken. Som mest bodde där 100 000 personer. Läkare Utan Gränser driver ett fältsjukhus och tre hälsomottagningar i lägret, där levnadsförhållandena är mycket svåra och hjälpen långt ifrån tillräcklig.
En gräsmatta bredvid en landningsbana är egentligen inte en bra plats för upprätta ett flyktingläger. Men den internationella flygplatsen M’poko var det enda stället där människor kände sig säkra, när våldet mot civila blev allt grymmare i den centralafrikanska huvudstaden Bangui förra december. Idag bor uppskattningsvis 30 000 människor bredvid flygplatsens landningsbana, men M’poko är fortfarande inte ett officiellt flyktingläger. Det saknas mat, tält och levnadsförhållandena är usla, berättar Johan Tzanos som jobbade i två månader som projektsamordnare för Läkare Utan Gränser och kom hem i slutet av juni.
”När väpnade grupper attackerade huvudstaden Bangui den 5 december flydde tiotusentals människor till flygplatsen. Som mest levde över 100 000 människor där. Flyktingarna från Bangui sökte tillflykt på flygplatsen M’poko, då landningsbanan säkras av franska trupper. Två dagar senare startade Läkare Utan Gränser en akutinsats för att kunna behandla sjuka och skadade. Idag driver vi ett fältsjukhus och tre vårdmottagningar där. Nu när det är regnperiod är många av patienterna sjuka i malaria, en tredjedel av barnen under 5 år i M’Poko är drabbade av sjukdomen. På sjukhuset har vi även många förlossningar och övrig mödra- och barnvård.
Sedan i december och i och med att delar av Bangui har blivit säkrare har mer än hälften av flyktingarna lämnat lägret, men många vågar fortfarande inte att återvända hem. Läget i Bangui är fortfarande mycket osäkert och dagligen dödas människor av olika väpnade grupper. Det är rädslan som håller flyktingarna kvar i lägret, trots att levnadsförhållanden är horribla. Folk har inte råd att köpa mat, det saknas tält och presenningar, det regnar och blåser. Situationen är inte human.
Varken övergångsregeringen i Centralafrikanska republiken eller FN vill egentligen att människorna ska bo kvar bredvid landningsbanan, och platsen har inte anpassats för att ta hand om flyktingarna. Bland annat brister dräneringen av marken vilket leder till stora pölar av stillastående vatten som är ett hot mot människors hälsa. Man har heller inte gjort en ordentlig folkräkning på plats. Just nu finns det inga andra lämpliga platser där människor kan söka skydd men det är ingen anledning att inte hjälpa de som har sökt skydd i M’Poko. Alla har rätt till vård och värdighet, även i krig och i flykt.
Sista gången FN:s livsmedels-och jordbruksorganisation (WFP) delade ut mat var i februari - och då avbröts utdelningen innan alla hade fått något. Människorna är förtvivlade. De har ingen inkomst så länge de bor i lägret och har därför inga pengar för att köpa mat. Jag träffade till exempel en mamma som tvingade sin dotter att prostituera sig för att kunna köpa mat åt familjen.
När plastpresenningarna senast delades ut i vintras uppstod det kaos, eftersom en hjälporganisation kastade presenningarna över en mur in i lägret. Muren var säkrad med taggtråd. När människor försökte att få tag på en presenning mitt i kaoset trycktes de upp mot taggtråden och skadade sig. Vi fick behandla de skadade på Läkare Utan Gränsers klinik.
Det finns ingen värdighet kvar, människorna i lägret behandlas sämre än boskap.”
