Hoppa till huvudinnehåll

Människorna i skogen

Publicerad 12 januari 2016
Anna och hennes kollegor ute på uppsökande verksamhet efter rapporter om att flyktingar gömmer sig i skogen. I en ryggsäck har de mediciner och omläggningsmaterial.
Foto: Anna Sjöblom/MSF
Anna och hennes kollegor ute på uppsökande verksamhet efter rapporter om att människor gömmer sig i skogen. I en ryggsäck har de mediciner och omläggningsmaterial.

Ja men såklart att det inte skulle vara så enkelt som att jag skulle stå på en parkeringsplats med en husbil och ge vård till dem som behövde den under mina tre veckor här. 

Läkare Utan Gränser ska vara där de humanitära och medicinska behoven finns. Men det räcker inte  med att öppna en vårdcentral och sedan ropa: Här finns vi, komsi komsi! Vi måste alltid ge oss ut och informera om var vi finns och vad vi gör. Och flytta vården nära patienterna. Det gäller vid såväl hivtestning som undernäringskriser och ebolautbrott. Och i det här projektet har vi hela tiden behövt ändra strategi för att nå dem som behöver vår hjälp.

De senaste dagarna har vi fått fler och fler rapporter om att människor gömmer sig i skogen. Gränsen till Makedonien är endast öppen för syrier, afghaner och irakier, och ID-handlingar krävs. Övriga försöker på andra sätt ta sig över gränsen. Ofta många gånger utan att lyckas. Vi får också in patienter som skadats efter att ha försökt ta sig över taggtrådsstängslen och en hel del fall av misshandel. Det är dessa grupper som vi träffat på i övergivna hus, ute skogen eller sittandes i sluttningar en bit från gränsen.

Ibland kan det kännas så fjuttigt att vara det där tillfälliga plåstret

Idag gick en läkare, jag och kollegor som pratar farsi och arabiska ut till dessa områden. I en ryggsäck hade vi mediciner och omläggningsmaterial. Det behövdes ingen sjumilavandring direkt, bara en bit upp i en sluttning bakom motorvägen träffade vi på massor av folk. Som tur var verkade det som att inga små barn hade sovit därute. Nu satt människor i grupper på sovsäckar som torkade i förmiddagssolen. Det gick ganska snabbt att förstå vilka i gängen som var smugglare – de liksom gled runt, hade full koll på läget och verkade dirigerade om grupperna.

Sedan reglerna och kontrollen av vilka som får korsa gränsen blivit mycket striktare så har denna marknad skjutit i höjden. Det är många som gjort stora pengar längs hela vägen människor reser och min kollega som nyligen åkte samma buss som flyktingarna från Athen har berättat om några av de lögner som tutas i dem när de stiger av båtarna i Pireus. 

Medan jag undersöker en kille vars fot har stora blåsor och min kollega lyser ned i halsen på hans vän, så frågar den tredje av dem ”Har ni inte en medicin som gör att vi kan komma fram”.  Alla skrattar till lite och en fjärde person berättar att han vet precis vad Läkare Utan Gränser gör och inte gör, han hade ju träffat på oss många gånger i sin hemstad.

Ibland kan det kännas så fjuttigt att vara det där tillfälliga plåstret. Att knata omkring mitt i en cynisk smugglingsekonomi som utnyttjar utsatta människor på ett fält med mediciner i en ryggsäck.