Hoppa till huvudinnehåll

MARDRÖMMAR OCH BARNKLÄDER

Publicerad 22 maj 2013

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Flyktinglägret Domeez i Syrien

Flyktinglägret Domeez i Syrien

Audrey Magis

Två år av krig i Syrien har inte bara lett till många tiotusentals döda och fyra miljoner i landsflykt. Bland dem som är kvar är de psykiska besvären ofta stora. Vår psykolog Audrey Magis tillbringade två månader i norra Syrien med att starta ett projekt för psykologisk hjälp. Här är hennes berättelse.

När jag berättar för folk att jag är psykolog brukar jag för det mesta märka ett visst motstånd. Så var det inte alls i Syrien. Där reagerade folk väldigt positivt. Kriget har nu pågått i två år och människor vet inte längre vad de ska ta sig till. De flesta har traumatiska upplevelser i bagaget; de har förlorat nära och kära, de har sett sina hem förstöras och många har också genomlevt bombattacker.

Alla drabbas

De här upplevelserna leder till att de tappar bort sig själva, sin identitet. De lite äldre männen hittar ingen plats längre i samhället och i familjen: de har blivit av med jobbet, de deltar inte i striderna, de har ansvar för familjen och har varit tvungna att flytta flera gånger. Ofta kommer de själva till mig för att be om hjälp: ”Jag börjar bli våldsam mot min fru och mina barn. Snälla hjälp mig, jag får inte vara sån.”

Jag har träffat många kvinnor som får allt svårare att knyta an till sina barn. Det finns nästan inga preventivmedel tillgängliga och många kvinnor blir gravida mot sin vilja. Jag mötte många kvinnor som var i slutet av graviditeten men som inte hade förberett någonting. Ingen säng, inga kläder, inga tankar om vad de ska ge barnet för namn. Förmågan att tänka och planera framåt har försvunnit.

Bland barnen är krig favoritleken. Man ser dem aldrig leka med bilar eller andra normala lekar. De låtsas att de skjuter varandra. Jag har också sett unga män i 20-årsåldern som har deltagit i striderna och som har kommit till mig för att de lider av depression, de är traumatiserade, har flashbacks och mardrömmar…

Orimligt krig

Människor har också berättat för mig att de inte längre vet vad kriget handlar om. De är skräckslagna vid tanken på att de numera slåss mot sina grannar, mot sina vänner… De förstår inte längre. Till en början verkade kriget rimligt. Inte längre. De vill bara att det tar slut och att de ska få återvända hem. Bristningsgränsen är passerad sen länge. Folk går på autopilot. Men de tillåter sig inte att bryta ihop, det finns helt enkelt inget utrymme för det. Sammanhållningen inom familjer och samhället är enorm. Och gästfriheten är fortfarande otrolig. När jag var på besök i lägren insisterade de alltid på att få dela sin enda mål mat med mig.

Livsviktiga samtal

Ibland räcker det med ett enda samtal med en psykolog för att de ska må bättre. En del behöver bara höra att deras känslor och tankar är normala och att de inte har blivit galna. Andra patienter behöver lite mer tid. Tanken är då att sätta upp ett tydligt mål och att nå dit, steg för steg, med hjälp av beteendeterapi. Det finns inte tid till långa behandlingar men man kan åstadkomma mycket även med den här typen av korttidsterapi.

Jag minns till exempel en patient, en kvinna som var i sjunde månaden. Hon kom till sjukhuset och bad om att bli förlöst i förtid. Det fanns inga medicinska orsaker, hon ville bara att vi skulle göra ett kejsarsnitt så snart som möjligt. Hon var väldigt nervös, väldigt uppjagad.

Jag satt med henne en stund och vi kom fram till att för henne hade det blivit för mycket med det här barnet, ett barn som blivit till i krig, och hon hade känslan att barnet tog all hennes energi. Det enda hon ville vara att ta antidepressiva, men det kunde hon inte så länge hon var gravid. Tillsammans tog vi fram avslappningsövningar. Och hon fick en dagbok där hon började skriva ner när hon kände sig spänd och vad som hade hänt just då i hennes liv. Och efter några möten började vi planera för barnets ankomst.

På vårt sista möte visade hon mig kläder som barnet skulle ha. Hon hade inte bestämt sig för vad barnet skulle heta än men hon hade tagit stora kliv framåt och var redo för barnets ankomst. Hon var min sista patient på min sista dag i Syrien. Jag lämnade projektet med känslan av att verkligen ha uträttat något för människorna i den här delen av Syrien.

Relaterade nyheter

Syrien

”Jag lovade att rädda hans son”

"När han äntligen blev lugn kunde jag inte låta bli att garantera honom att han inte skulle förlora två söner på en natt. Tanken for genom mitt huvud - jag ska, och jag måste, rädda hans yngre sons liv."
- Akin Chan, kirurg i norra Syrien.

Tre år gamla Joud får behandling för sjukdomen thalassemi på Tal Abyad-sjukhuset i Syrien.
Syrien

Att behandla thalassemi i Syrien

Efter sju års krig i Syrien har patienter med kroniska sjukdomar inte fått den behandling eller de mediciner som de behöver. På Tal Abyad-sjukhuset i nordöstra Syrien behandlar vi barn med den ovanliga sjukdomen thalassemi.

En pojke med astma får hjälp på akutmottagningen på ett av våra sjukhus i Syrien.
Syrien

Vi måste få arbeta i hela Syrien

Vi ber än en gång att den syriska regeringen ger oss tillträde till hela Syrien så att vi kan ge människor vård, var de än befinner sig. I sju års tid har vi nekats tillträde trots de enorma behoven i landet.