Hoppa till huvudinnehåll

MAYA ÄR BARNMORSKA I AFGHANISTAN

Publicerad 8 mars 2013

1 000. Så många kvinnor dör i barnsäng eller av en graviditetskomplikation varje dag, året runt. De allra flesta skulle överleva om de hade tillgång till förlossningsvård. Idag är det internationella kvinnodagen och vi har pratat med vår barnmorska Maya som jobbar i Afghanistan där mödradödligheten är en av de högsta i världen.

Vad gör du i Afghanistan?
– Jag jobbar som barnmorska på Ahmad Shah Baba, ett distriktsjukhus utanför Kabul. Min främsta uppgift är att vidareutbilda barnmorskorna på sjukhuset och leda arbetet på avdelningen. Vi är 22 barnmorskor som jobbar i skift på sjukhuset och vi kan ha allt från 25 förlossningar en lugn dag till 40 stycken när det är riktigt mycket.

Hur ser situationen ut för gravida kvinnor och mammor i Afghanistan?
– Afghanistan har bland världens högsta mödra- och barnadödlighet. Detta beror till stor del på att kvinnor inte har rätt att bestämma över sig själva, men även för att kvinnor enligt traditionen här enbart kan behandlas av kvinnor. Det finns inte många utbildade kvinnor på grund av långvarig konflikt och att kvinnor inte har fått utbilda sig. Här i Kabul är det ändå jämförelsevis bra, men ute i landet finns det områden som inte har någon kvinnlig sjukvårdspersonal alls.

Vilken är den största skillnaden mellan ditt jobb hemma och det du gör nu?
– Skillnaderna är många, men hemma i Sverige handlar mitt jobb mycket om att ge kvinnan, och partnern, en positiv och minnesvärd upplevelse, medan här handlar det om att inte låta mammor blöda ihjäl eller dö av komplikationer vi lätt kan förhindra. Det vi erbjuder här är ett säkert ställe att föda på.

Vad är den största utmaningen för dig i jobbet?
– Att vara chef! Det är väldigt svårt men jag lär mig varje dag.

Har du någon särskild händelse som du kan dela med dig av?
– Jag tänker på en mamma jag träffade i början av min tid här. Det jag minns starkast var att jag kommer in i förlossningsrummet och ser en träningsdocka som ligger i förlossningssängen, det enda jag ser är dockans bägge ben som ligger i gynsängen. Jag går in i rummet och ser att det inte alls är en docka utan en kvinna och det jag först såg var hennes två benproteser, benproteser som går ända upp till höfterna. Det var då jag förstod vad krig och konflikt betyder... och att jag var i Afghanistan.

Relaterade nyheter

Sanna Sjöberg på sjukhuset i Khost, Afghanistan.
Afghanistan

Att skaka hand

Varje dag på barnavdelningen försöker jag och mina doktorer jämka våra grundkunskaper, komma överens i behandlingsalternativ och tillvägagångssätt och tillsammans ge varje spädbarn en god chans. Men, milda makter, det har inte varit enkelt jämt.

En barnmorska tar hand om en nyfödd på sjukhuset i Khost, Afghanistan.
Afghanistan

Det mänskliga i att andas

Nasreen sitter vid kanten på sängen och håller i den lilla, lilla hakan och masken mot ansiktet med ena handen, andningsblåsan med den andra och tittar stint på bröstkorgen. 

Administration en kväll på uteplatsen.
Afghanistan

På en pytteliten bostadsyta

I en tryckkokare som både själva arbetet och boendet i sig innebär bubblar en hel massa saker och känslor fram. Och teamet måste klara att lösa de bekymmer som finns, nära de relationer som skapas och hela tiden vara beredd på förändring.

Avdelningen för nyfödda på sjukhuset i Khost, Afghanistan.
Afghanistan

Önskade barn

Efter dagens morgonrond förlöser en mor ett alldeles för tidigt litet gossebarn, på tok för liten och ung för att överleva i de förhållanden som vår neonatalvård i fält kan erbjuda, så liten att även europeisk neonatalvård skulle se utmaningar i att ge pojken en chans.