Hoppa till huvudinnehåll

Med kriget två timmar bort

Publicerad 5 juni 2017
Utanför sjukhuset i Khamir, Jemen.
Foto: Kariantti Kallio
Utanför sjukhuset i Khamir, Jemen.

Jag kom till Khamir för två dagar sedan och börjar långsamt känna mig hemma här. Jag har redan behandlat patienter både till vänster och höger. Det är så många saker i operationssalarna som fortfarande är nytt och annorlunda och inte som jag är van vid hemma. 

Men jag ska bara vara här i fyra veckor och då kan man inte förvänta sig att bli informerad om allt på förhand. Jag får helt enkelt ta det som det kommer och vårda en patient i taget (fast ibland blir det två eller tre eller fyra). All personal här, både nationell och internationell, är mycket erfarna. Med dessa människor vid min sida känner jag mig redo för det som kommer. Alla är så trevliga att jag nästan glömmer bort att Jemen befinner sig i krig just nu. Kriget är trots allt bara två timmars bilresa härifrån.

Igår började vi morgonen med ett akut kejsarsnitt och slutade dagen med att behandla en tonårsflicka som har en utvecklingsstörning på grund av syrebrist vid födseln. Hon hade mycket ont i magen och vi kunde se en odefinierbar massa i bukområdet. När kirurgerna utförde en så kallad laparotomi, då man öppnar bukväggen in till bukhålan för att kunna undersöka bukorganen, upptäckte de att en del av hennes tarm var full av trä, bark och hår som hon hade svalt under en längre tid. Kirurgen rensade tarmen och efter operationen såg vi till så hon fick vätska intravenöst.

Då blev jag plötsligt kallad till intensivvårdsavdelningen.

Nästa dag blev jag återigen kallad till ett akut kejsarsnitt. Mamman var 40 år gammal och hade redan sju barn. Hon var gravid i sjunde månaden och blödde kraftigt. Jag var fortfarande inte helt bekväm eller bekant med allt i operationssalen, men med hjälp av en mycket erfaren kollega gick det bra. Två enheter blod senare var både mamma och barnet vid liv och mådde bra - eller det är vad jag trodde iallafall.

Vi fortsatte operera flera patienter under dagen och därefter gjorde vi ronden på avdelningarna. Då blev jag plötsligt kallad till intensivvårdsavdelningen. Barnet, en liten flicka, från kejsarsnittet tidigare i morse hade blivit sämre under dagen och behövde nu konstant manuell ventilation för att andas. Hennes lungor var kanske inte tillräckligt starka eller utvecklade på grund av den tidiga födseln. Men det fanns ingen möjlighet att intubera henne eftersom det inte fanns någon ventilator på sjukhuset. Att hänvisa henne någon annanstans var inte heller ett alternativ, för även om det fanns ett sjukhus som vi kunde skicka henne till skulle familjen aldrig ha råd med det. I en värld långt borta från högteknologiska neonatalintensiva maskiner var vi hennes bästa chans. Vi gav henne antibiotika intravenöst men tyvärr kunde vi inte göra så mycket mer än vad vi redan gjorde. Så vi fortsatte övervaka situationen och hoppades på det bästa.

Förresten, nämnde jag att detta är mitt första uppdrag för Läkare Utan Gränser?