Hoppa till huvudinnehåll

Med skottlossning runt knuten

Publicerad 7 september 2018

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Vår personal utför ett av många kejsarsnitt på sjukhuset Castor i Centralafrikanska republiken.

Vår personal utför ett av många kejsarsnitt på sjukhuset Castor i Centralafrikanska republiken.

De senaste dagarna här på Castor-sjukhuset i Bangui har vi varit upptagna med ett stabilt inflöde av patienter i behov av kejsarsnitt och andra obstetriska ingrepp.  

Jag känner att jag börjar bli mer bekant med mitt arbete och mitt utmärkta team bestående av cirka 20 personer. Vi har en internationellt anställd gynekolog, resten är nationella sjuksköterskor och läkare. Alla är villiga att arbeta hårt och lära sig nya saker. 

Men problem lurade runt hörnet. En militär insats skulle snart inledas med målet att avväpna de lokala väpnade grupperna i det närliggande PK5-distriktet. Vi hörde att situationen där blev allt sämre. Vårt sjukhus ligger i området bredvid PK5, så om striderna skulle sprida sig kunde vi hamna i skottlinjen. Vi behövde inte vänta länge. Två dagar senare vaknade jag till nyheten att striderna i PK5 hade inletts. Läkare Utan Gränser ordnade så ett medicinskt team kunde hjälpa till att överföra skottskadade från PK5 till olika sjukhus i Bangui. 

På några dagar försämrades säkerhetssituationen snabbt

På vårt sjukhus flöt arbetet på som vanligt. Kvinnor slutar inte föda barn eller drabbas av komplikationer bara för att någon skjuter. Så nästa morgon återupptog vi vårt arbete på sjukhuset. Vi planerade fortfarande framåt på grund av den osäkra situationen. Trots att den ursprungliga planen var att stabilisera och överföra patienter till ett annat sjukhus i Bangui (som har mer kapacitet att behandla traumafall) och till internationella Röda Korset och det lokala sjukhuset, förberedde vi oss också för att ta emot skottskadade på vårt sjukhus. Jag gick igenom våra lager i operationssalen och försökte vänja mig vid tanken att situationen kunde förändras på någon sekund. Samtidigt undrade jag om vi skulle vara redo för det. 

På några dagar försämrades säkerhetssituationen snabbt. Morgonen började som vanligt, men vid middagstid kunde vi börja höra tung gevärseld och folk tog skydd på sjukhuset. Det var massor av människor som satt på golvet i sjukhuskorridorerna. 

Operationssalen var den säkraste platsen på sjukhuset, och för att vara helt ärlig, kunde jag knappt höra skottsalvorna därifrån. Det som påminde mig om striderna var att se alla människor som satt på sjukhusgolvet. Så i skydd av operationssalens väggar kunde vi fortsätta vårt arbete - tack och lov, eftersom vi fortfarande hade patienter som behövde opereras. 

Hon hade fått en infektion efter en brusten livmoder

När det var dags för en snabb lunch var skottlossningen mer frekvent och vi fick äta vår kyckling och pommes liggandes på golvet. Då informerade gynekologen mig om att en av våra patienter, Julienne, hade alltför snabb hjärtverksamhet (takykardisk). Hon hade fått en infektion efter en brusten livmoder. Vi hade rengjort såret flera gånger med goda resultat, men nu hade händelserna tagit en dramatisk vändning. Hon hade också fått högre blodsocker (hyperglykemi), varför visste vi inte. Vi tog henne till ett rum där vi kunde övervaka henne, kontrollerade hennes EKG och började ge dropp. Vi övervägde att hänvisa henne till ett annat sjukhus med fler diagnostiska möjligheter. Men bestämde oss för att fortsätta övervaka henne och ge henne mer dropp eftersom hon redan verkade må lite bättre. 

Resten av eftermiddagen ägnade jag mig att stabilisera och behandla Julienne, allt medan skottlossningen fortsatte runt omkring oss. Så småningom fick vi veta att vi skulle behöva lämna sjukhuset på grund av den stigande spänningen och striderna. Och när vi åkte från Castor-sjukhuset såg jag genom bakrutan från bil hur tung rök steg från PK5-distriktet. Det var inte bra, det var lätt att förstå. Jag kan inte riktigt säga att jag någonsin var rädd för min egen säkerhet, eftersom jag litade fullt ut på mina kollegor som agerade extremt bra och lugnt i denna stressade situation. Jag var bara orolig för människorna på sjukhuset och jag kunde bara hoppas att alla där skulle vara okej. 

Läs hela Karianttis Kallios blogg från Centralafrikanska republiken.

Relaterade nyheter

Efter strider har människor sökt skydd på sjukhuset i Batangafo, Centralafrikanska republiken.
Centralafrikanska republiken

Förnyat våld driver tusentals på flykt

De senaste dagarnas hårda sammandrabbningar mellan väpnade grupper i Centralafrikanska republiken (CAR) har drivit människorna på flykt från sina hem. Fler än tiotusen människor har sökt skydd på ett sjukhusområde i Batangafo där vi är verksamma. 

Neonantalavdelningen på sjukhuset Castor, Centralafrikanska republiken.
Centralafrikanska republiken

Var fanns världen jag drömde om?

"Den senaste tiden har varit relativt lugn. Men bara några dagar innan jag skulle åka hem bröt strider ut igen i Bangui."
- Kariantti Kallio, Centralafrikanska republiken.

En mamma och hennes barn vid ingången till Castor sjukhus, Centralafrikanska republiken.
Centralafrikanska republiken

En första gång för allting

"Har du någonsin gjort en autotransfusion i fält? Inte jag heller. I teorin är det en lysande idé. En blodtransfusion fast med det egna blodet. Låter det enkelt? Det är det inte!" 
- Kariantti Kallio.

Vårdcentralen som vi stöttar i Elevage, Centralafrikanska republiken.
Centralafrikanska republiken

”En dag kommer ingen finnas kvar här”

I våras blossade våldet återigen upp Bambari i Centralafrikanska republiken. Nu kontrollerar två grupper varsin sida av staden, med floden Ouaka som gräns. Civilbefolkningen är de som drabbas hårdast av konflikten.