Över ett år har gått sedan statskuppen och striderna mellan de två väpnade grupperna Séléka och anti-Balaka har försatt Centralafrikanska republiken i kaos. Människor från staden Bossangoa är några av dem som drabbats hårdast av striderna, bostäder och områden brändes och människor dödades. Den kristna befolkningen sökte skydd hos den lokala katolska missionen medan muslimska civila flydde till skolan Ecole Liberté, för att sedan förflyttas till Tchad med lastbilskonvojer. Några av våra medarbetare i Bossangoa har bevittnat händelserna:
Nelly-Hortensia Mayah, sjuksköterska, från Bangui.
Jag började arbeta på en mobil klinik utanför Bossangoa i december. Vi kunde resa flera mil till små byar och de kunde vara helt tomma på människor, eftersom de hade flytt ut i bushen. Vi träffade många människor som hade förlorat sina familjemedlemmar, eller fått sina hem och åkrar brända av Séléka. Ibland kunde vi hitta personer med allvarliga brännskador, skottskador eller macheteskador. När vi kom fram till en by skickade vi ut ett medelande om att vi var där, så att människor skulle komma ut ur bushen och få vård.
Moustapha Adjaro, vårdbiträde, från Bossangoa.
Jag är föräldralös och kommer från Bossangoa, jag återvände från huvudstaden Bangui när konflikten trappades upp. Jag arbetar i det muslimska området Ecole Liberté och det finns många skäl till att jag vill resa härifrån. För det första så slaktades mina bröder och min farfar här, och för det andra så är inte muslimer längre välkomna. Om situationen var okej skulle jag stanna och jobba, men att bo här ensam är en väldigt stor risk. Jag vill bara flytta för att rädda mitt liv. Jag befann mig här när lastbilarna kom för att transportera min fru och mina barn till Tchad, men jag väntar fortfarande på min tur. De lovade att fler transporter skulle komma men nu har det gått ett par månader.Moustapha evakuerades från Bossangoa till Tchad den 11 april, 2014.
Elizabeth Rofles, läkare, från Tyskland.
Jag minns en kvinna som hade förlossningsvärkar ute i en by under flera dagar. Hon var rädd att komma till sjukhuset i Bossangoa på grund av våldet. Hon behandlades i byn, men kunde inte föda barnet. De försökte istället att slita ut barnet, men det fungerade inte. Till slut gick hon fyra mil in till sjukhuset, barnet avled efter en eller två dagar och kvinnan var allvarligt skadad när hon kom fram.
Paul Van Der Laan, läkare, från Holland.
I december när striderna bröt ut i Bossangoa mellan anti-Balaka och Séléka byggde vi ett staket runt sjukhuset för att se till att människorna där var säkra. Detta var också den sista platsen där muslimer och kristna befann sig samtidigt. Vi hade många patienter som var i behov av kirurgiska ingrepp. Många skadades ute i bushen och var rädda för att komma in till sjukhuset. En del patienter kunde ha två veckor gamla skottskador vilket resulterade i infektioner och väldigt svåra skador där den enda lösningen var amputering. Människor blev ofta burna hit och tog inte vägarna eftersom det var för farligt.
Jean-Dider Longa-Ikona, sjuksköterska, flykting från Kongo-Kinshasa.
Jag föddes i Kinshasa, men när kriget kom så bestämde jag mig för att resa till Centralafrikanska republiken. Jag är väldigt ensam här. När konflikten bröt ut i Bossangoa fanns det inga andra humanitära organisationer på plats och det enda vi såg var militärfordon. Vi brukade visa människorna våra Läkare Utan Gränser-kläder så de skulle vara övertygande om vad vi gjorde. Vi talade om att de och deras familjer kunde få en säker behandling på våra kliniker men att varken pistoler eller knivar var tillåtna där. Vissa människor trodde oss men andra vägrade att tro på oss.
