Efter nio månader i Pakistan, lämnar psykologen Saràh Dina landet vid gott mod tack vare de positiva resultat som hennes arbete kring psykisk ohälsa har gett hos en befolkning som kämpar med konflikter, fattigdom och andra krävande levnadsvillkor.
Varför har vi ett projekt för psykisk ohälsa i Baluchistan?
Vårt projekt för psykisk ohälsa i Baluchistan hjälper patienter från projekt som Läkare Utan Gränser driver i provinsens huvudstad Quetta och i grannstaden Kuchlak. Vi startade projektet 2008. En läkare som arbetade i Kuchlak noterade att många kvinnor kom in till kliniken med fysiska besvär, allmän smärta i kroppen och huvudvärk som inte kunde förklaras medicinskt. När de undersökte detta mer djupgående stod det klart att det var psykologiska besvär som låg bakom smärtan. Projektet utvidgades sedan till Quettas barnsjukhus för ett par år sedan.
Vilka människor söker den här vården?
Den största delen av våra patienter är kvinnor (runt 82 %), och det är främst vuxna. Vi träffar emellertid också barn, och den delen av projektet växer. Majoriteten av våra patienter har låg socioekonomisk bakgrund, och många har kommit som flyktingar från Afghanistan för ett par år sedan.
Vad är de vanligaste faktorerna som ligger bakom psykisk ohälsa?
Mycket är relaterat till fattigdom och våld. Vanligen kommer människor till oss med en kombination av olika faktorer som påverkar deras psykiska välmående. Vissa har blivit exponerade för krig och konflikter. Många har också erfarit mycket sorg och förluster, ofta i relation till familjemedlemmar som gått bort. Med detta sagt så är det dock ett mycket motståndskraftigt samhälle.
Kan du beskriva några typiska fall?
Det är svårt att beskriva ett typiskt fall, men som ett exempel så hade vi en kvinna som kom till oss för att hon hade förlorat sin man för ett flertal år sedan under kriget. Trots detta så hade hon fortfarande kvar ett visst hopp om att han skulle vara vid liv. Sådana här saker kan hemsöka kvinnor för resten av livet. Om de inte har någon annan familj så lämnas de i en situation där de måste försörja sina barn helt själva, vilket kan skapa en hel del press på dem.
Vissa kvinnor blir också utsatta för våld i hemmet, och kommer till rådgivare för att fly undan detta, då de inte har någon annanstans där de kan prata öppet och ärligt om det.
Hur hanterar dessa kvinnor sina sorger?
Tiden som folk ges för att sörja är ofta väldigt kort. Vissa kvinnor i 30 – 40-årsåldern har redan fött fler än tio barn, somliga ända upp till 15 barn, och alla har inte överlevt. Vi ser fall med kvinnor som till exempel kan ha förlorat flera barn, och ändå förväntas gå vidare efter varje dödsfall. Det är dock viktigt att poängtera att detta inte är fallet med alla familjer.
Vilken respons får ni från patienterna?
En hel del människor är faktiskt förvånade över att det hjälper med samtal och rådgivning. Det är ett samhälle som vanligtvis förlitar sig på medicinering. När någon har problem brukar de ofta bara ta ett piller. Många har tagit psykofarmaka i flera år och när de kommer till oss så säger de att medicinerna inte har hjälpt dem. Detta beror ofta på en överdriven utskrivning av olämpliga läkemedel och felaktigt ställda diagnoser.
Till en början var vi inte säkra på hur det här projektet skulle fungera eftersom konceptet med rådgivning och psykisk ohälsa är väldigt nytt i Baluchistan. Under de senaste åren har vi dock sett en positiv ökning av människor som söker sig till våra tjänster.
Kan du dela med dig av någon positiv upplevelse?
En kvinna kom för att träffa en av rådgivarna när jag visste att min tid i projektet snart var över. Eftersom vi inte visste om vi skulle träffas igen så frågade hon rådgivaren om hon kunde lära henne ett fåtal ord på engelska. Senare så hörde hon av sig via telefon, och tackade på knackig engelska för vårt arbete. Jag insåg då att det faktiskt är möjligt att kommunicera vänligt med människor utan att prata samma språk.
