I mitten av oktober tog syriska styrkor kontrollen över Raqqa som varit Islamiska statens (IS) starka fäste i Syrien sedan 2014. 60 kilometer därifrån lever tusentals människor i flyktingläger under svåra förhållanden. De står nu inför det vanskliga valet att återvända till en stad i ruiner som är full av minor, eller att stanna i lägren.
Läkare Utan Gränser driver en vårdcentral i Ain Issa-lägret. Människor där berättar för oss om skräckfyllda upplevelser - hårda strider, övergrepp begågna av IS och massiva bombräder av den internationella koalitionen.
Märit Halmin är narkos- och intensivvårdsläkare och arbetar till vardags på Södersjukhusets medicinska intensivvårdsavdelning. Märit har nyligen kommit hem från ett uppdrag i norra Syrien och berättar om situtionen i lägren och människor hon mötte där.
Ett mål mat om dagen
”För mig var det chockartat det jag såg. Jag har nog inte smält det än.
Ain Issa-lägret som jag besökte är ett läger med nästan 15 000 invånare. Det ligger ute på ett fält där det blåser något enormt. Och det är kallt. Människorna lever i tält där det knappt går att isolera sig det minsta från omgivningen. Nattetid är det minusgrader och de har bara enstaka filtar som de fått utdelade. De får ett mål mat om dagen och den måltiden består av ris, ingenting annat.
Det här är människor som har varit med om fruktansvärda saker och så lever de under dessa förhållanden. Det är outhärdligt att tänka på när jag sitter här nu – att de lever kvar där och kommer fortsätta leva kvar där.
Läkare Utan Gränser är närvarande i Ain Issa-lägret. Vi driver dels en mindre vårdcentral i tält, där man behandlar enkla fall som inte behöver sjukhusvård. Man kan också ta emot patienter som behöver åka till sjukhus och då skicka dem till sjukhuset i Kobane, där jag jobbade.
Vi bedriver också nutritionsprogram där man både försöker kartlägga hur många barn som är undernärda och sedan förse dem med extra näring och mjölk.
Vi bedriver även vaccinationsarbete. Alla som kommer till lägret blir erbjudna ett basalt vaccinationsprogram för barnen.”
Ain Issa-lägret. Ett barns överarm mäts för att avgöra om barnet är undernärt. Bild: Agnes Varraine-Leca
Omöjligt val
De som har tvingats fly från striderna i Raqqa har nu ett nästan omöjligt val: att stanna i tillfälliga läger eller bostäder, som de ofta delar med flera familjer – eller att återvända till Raqqa. De som återvänder måste acceptera riskerna och utmaningarna med att leva i det som nyss var en stridszon. De är omgivna av sprängladdningar och minor.
”Majoriteten av de minskadade som vi tog emot på sjukhuset kom från Raqqa. Raqqa är nyligen befriat från Islamiska staten och många vill nu återvända dit. Men det är inte minröjt och det vet man. Trots det återvänder folk och man undrar – hur kan de utsätta sig för den risken?
Men de lever under så fruktansvärda förhållanden i flyktinglägren – efter att ha besökt ett av lägren så förstår jag att man tar risken att ändå återvända. Det finns enorm vilja att återvända till sitt hem, även om det är sönderbombat och även om det innebär risker. Man tänker sig att det ändå är ett bättre alternativ än att stanna kvar i de här inhumana flyktinglägren.
Jag vårdade en man på sjukhuset i Kobane som var från Raqqa. Han hade levt i flyktinglägren och skulle åka tillbaka till Raqqa för att se vad som fanns kvar av familjens egendom där. När han går runt där i ruinerna i Raqqa så smäller det.
Han fick granatsplitter i kroppen av explosionen. Oturligt nog gick det genom armen och skapade en ful underarmsfraktur, gick vidare in i bröstkorgen och skapade blod i lungsäcken. Sedan gick splittret vidare genom diafragman och stannade i buken.
Han genomgick en stor bukkirurgi där man sydde ihop diafragman och han fick en slang in i lungsäcken där man kunde dränera blodet.
Ingen hjälp utanför sjukhuset
"När han sedan var frisk nog att lämna sjukhuset tyckte jag att det var en otroligt god nyhet. Men jag såg att han och hans anhöriga var oroliga. De undrade hur han skulle klara sig i flyktinglägret. Hur ska han få sjukgymnastik, hur ska han ta sig in och ut ur tältet?
Det var en tanke som inte hade slagit mig. Jag tänkte att han var medicinskt färdigbehandlad. Precis som människor är färdigbehandlade på sjukhus här, när det är färdigbehandlade så skickas de hem och sedan för hemtjänsten eller jag vet inte vad ta hand om dem.
Det är bara det att hemtjänsten eller ”jag vet inte vad” existerar inte i Syrien. Och det är inte så att han bor i en lägenhet och inte får hjälp – han lever på marken i ett tält, utan tillräckligt med mat.
Det där plågade mig något enormt för samtidigt kunde vi inte ha kvar honom på sjukhuset. Sjukhusets uppgift är att ge medicinsk vård, det är inte det andra. Men vetskapen om vad jag skickade ut honom till var förödande.”
Läs mer om krisen i Syrien och vårt arbete där.
