En av de många företrädare för militärmakten som vill inlemma humanitärt arbete i en militär agenda är NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen. Läkare Utan Gränser har gång på gång påtalat riskerna med att blanda ihop det militära mandatet med det humanitära. Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet.
Militärens oerhört viktiga mandat att försvara och skydda medborgare eller civilbefolkningar är till och med viktigare än vårt humanitära mandat, som går ut på att rädda liv och lindra nöd. När det är dags att rädda liv har något inträffat som istället kunde ha förebyggts.
Humanitärt arbete baseras på tydliga principer som måste respekteras av alla parter i en väpnad konflikt enligt internationell humanitär rätt. Ingen militär kan hävda att de agerar utifrån de tre grundpelare som utmärker humanitärt arbete: neutralitet, oberoende och opartiskhet. Men trots det har militärens direkta deltagande i humanitärt arbete växt kraftigt under de senaste två decennierna.
Militärstrategin ”winning hearts and minds” går ut på att öka närheten till civilbefolkningen genom att bistå med hjälp eller uppmuntra civila till att samarbeta med militären. Strategin kan även ge politiska fördelar på hemmaplan och generera ett starkare stöd för militära insatser i utlandet. Men när militären tar på sig roller inom humanitärt hjälparbetare och när militära insatser numera kan kallas ”humanitära”, innebär det att roller sammanblandas. Dessa oklara roller innebär ett hot mot både civilbefolkningen och civila humanitära aktörers möjligheter att arbeta. Humanitära organisationer ses inte längre som neutrala utan som en del av den västerländska politiska agendan, och därmed som legitima måltavlor för attacker.
Afghanistan är ett exempel på den här utvecklingen. Både USA och militärstyrkor under NATO:s ledning, däribland Sveriges, har gjort samarbets- och hjälpstrategin till ett humanitärt kamouflage. I ett sådant osäkert område blir hjälpen ”hotbaserad” snarare än ”behovsbaserad” och ges enligt militära ändamål, och inte enligt opartiska utvärderingar om var de humanitära behoven finns. Att bistå befolkningen blir ytterligare en krigsstrategi som kan användas för att ställa krav, neka assistans eller belöna de som deltar i militärens politiska agenda.
När militären imiterar civila humanitära aktiviteter misstänkliggörs de oberoende och opartiska humanitära aktörerna. Imiterandet påverkar uppfattningen om hur civilt vårt agerande är och hur självständiga vi är från politiska agendor. Till slut vittrar neutralitetsuppfattningen sönder.
Läkare Utan Gränser har inte undkommit det ökade antalet säkerhetsincidenter som drabbar humanitära hjälporganisationer. Som mord och kidnappningar på exakt samma platser där vi funnits innan militären fick för sig att de arbetar humanitärt, och där vi tidigare inte hade samma problem. Medan 90 hjälparbetare drabbades vid 67 attacker under 2003, utsattes 260 hjälparbetare för 155 attacker under 2008. Det visar en studie av Humanitarian Policy Group, ett av världens ledande forskarnätverk inom humanitära frågor.
Dessutom vill många svenska politiker och ledarskribenter se att militära och humanitära aktörer enas i samförstånd, integration och likriktning för fredsbevarande och humanitära insatser. Men att integrera aktiviteter som har inbyggda motsättningar leder till förvirring. Inte minst påverkar det uppfattningen hos både den lokala civilbefolkningen och lokala stridande parter som får svårt att särskilja oberoende och opartiskt humanitärt arbete, från politiskt motiverade hjälpinsatser.
NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen har uppenbarligen inte tagit notis om våra upprepade diskussioner med höga FN-tjänstemän, regeringar och militärer. Nyligen förklarade han i ett tal att icke-statliga organisationer ska vara en ”soft power” eller en mjuk komponent i en militär strategi. Men dylika uttalanden skapar ytterligare risker för både befolkningen och fältarbetare.
I konfliktområden ska civila organisationer som vår aldrig arbeta i linje med en uttänkt militär strategi. Vårt fullständiga oberoende och neutralitet är det som gör att vi kan förhandla oss till att bistå befolkningar i behov av akut medicinsk hjälp.
Även Sveriges försvarsminister Sten Tolgfors förespråkar ett ökat samförstånd. Efter ministerrådsmötet i Luxemburg i slutet av april skriver han i sin blogg: ”Det är uppenbart att våra civila insatser, liksom den civil-militära samverkan i Afghanistan måste öka betydligt”.
Läkare Utan Gränser uppmanar Rasmussen, Tolgfors och alla militära styrkor som är involverade i en väpnad konflikt, inklusive Sverige med militär närvaro i Afghanistan under NATO:s ledning, att respektera den nödvändiga skillnaden mellan politiska och militära syften gentemot civil oberoende humanitär hjälp!
Vår oro över politiseringen av humanitärt bistånd har dragits till sin spets. Militären gör inte bara linjen otydlig mellan vad som är ett civilt och vad som är ett militärt mandat; Rasmussen tar ytterligare ett steg genom att föreslå att vi helt ska integreras i deras politiska och militära agenda. Jag vill inte föreställa mig konsekvenserna av den här machiavelliska planen som kommer att framställa oss som ett mjukt mål och inte en mjuk kraft, eftersom vi förlorar det enda skydd vi har för att bistå befolkningar i nöd på slagfältet: vår neutralitet och vårt oberoende.
I dag är det farligare att vara hjälparbetare än att delta i FN:s fredsbevarande insatser. Det säger något om riskerna med att blanda ihop våra viktiga, men helt olika mandat.
