Hoppa till huvudinnehåll

”MIN BROR LYNCHADES OCH LÄMNADES FÖR ATT DÖ”

Publicerad 20 februari 2015

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Sedan 2013 har Centralafrikanska republiken skakats av en brutal konflikt mellan rebellgrupper som har drabbat många civila och tvingat tusentals på flykt.

Sedan 2013 har Centralafrikanska republiken skakats av en brutal konflikt mellan rebellgrupper som har drabbat många civila och tvingat tusentals på flykt.

Logistikern Djamilou Abdoulkarim har lämnat sitt hemland Centralfrikanska republiken för att inte bli måltavla i den pågående konflikten. Sedan 2013 har landet skakats av en brutal konflikt mellan kristna och muslimska rebellgrupper som har drabbat många civila och tvingat tusentals på flykt. Djamilou, hans bror och hela hans familj har misshandlats och tvingas på flykt. Han berättar om hemlandet hemska förvandling.

”Förr levde kristna och muslimer fredligt sida vid sida i Centralafrikanska republiken. Jag växte upp i Bocaranga i norra Centralafrika och upplevde aldrig några problem mellan olika religioner. I skolan spelade vi fotboll tillsammans. Det var inte länge sedan kristna bjöd in oss muslimer till deras jul- och nyårsfirande och vi bjöd in dem för att fira den muslimska fastetiden Ramadan. Men idag är inget som förr.
 
Jag har jobbat som logistiker för Läkare Utan Gränser sedan 2008, först i Centralafrikanska republiken och sedan även utomlands. När den muslimska rebellalliansen Seleka tog makten i huvudstaden Bangui i mars 2013 befann jag långt ifrån mitt hemland. Jag arbetade i Burkina Faso i ett av våra flyktingprojekt.
 
När jag återvände hem från mitt uppdrag hade landet förändrats, stämningen var fientlig och våldsam. Jag kunde inte åka till Bocaranga på grund av säkerhetsrisken. Jag stannade först i Bangui och åkte sedan till östra delen av landet för att undersöka möjligheter och öppna nya projekt.
 
Situationen blev värre och värre och övergreppen ökade. Den kristna befolkningen drabbades hårdast då, men också vi muslimer utsattes för våldsamma övergrepp från väpnade grupper. En dag när jag var på väg till jobbet stoppades jag och man tog ifrån mig mina papper, min telefon, mina pengar och min motorcykel. Min familj i Bocaranga kidnappades två gånger och förövarna krävde lösensumma. Den 5 december 2013 attackerades Bangui av den kristna milisen anti-Balaka. Det sköts överallt och gatorna var öde. Jag var rädd och lämnade inte mitt hem på flera dagar. Jag bodde i den kristna stadsdelen Benz-Vi, men alla där visste att jag är muslim. Jag försökte att lugna mig, jag sa till mig själv att mina kristna grannar skulle lämna mig ifred, eftersom jag är hjälparbetare och inte överhuvudtaget inblandad i konflikten.
 
Men anti-Balaka-miliserna tog successivt över fler och fler stadsdelar i Bangui. Muslimer jagades och mördades enbart på grund av sin religion. När muslimerna i Benz-Vi började bli måltavlor för övergrepp förstod jag att jag hade inget annat val än att fly.
 
Läkare Utan Gränser erbjöd mig ett uppdrag i Niger. Den 18 december lämnade jag mitt hemland.
 
Flera veckor senare blev min lillebror, som jag bodde tillsammans med i Bangui, attackerad. Han lynchades och lämnades för att dö på gatan. De franska soldaterna som hittade honom såg att han fortfarande andades och tog honom till Bangui Community Hospital där Läkare Utan Gränser arbetar. De lyckades återuppliva honom och han överlevde. En tid senare, kunde jag hjälpa honom att lämna Centralafrikanska republiken och han åkte till Kamerun.
 
Jag trodde att det värsta var över då, eftersom våldet mot muslimer var begränsat till Bangui. Men i januari förra året spred sig våldet till resten av landet och slutligen till Bocaranga där min familj bodde. När rebellalliansen Seleka drog sig ur staden gick den kristna milisen till attack. Det utbröt panik bland muslimerna i Bocaranga och de flydde för rädda sina liv. Allt som min familj ägde
 
plundrades eller förstördes – bostäder, butiker, företag. Hela min familj lyckades fly och det finns inte en enda muslim kvar i Bocaranga.
 
Nu är min familj är utspridd över tre olika länder. Mina systrar bor i ett flyktingläger i Tchad och mina bröder och deras familjer befinner sig i en stad i norra Kamerun där de bor med avlägsna släktingar. Jag tog mina två barn och fyra av mina bröder till Niger där de söker skydd från konflikten.
 
Att återvända till Centralafrika är omöjligt just nu. Min familj bor nu i länder där de inte känner någon, de vet inte hur människorna där lever. Innan de tvingades fly var min familj väldigt aktiv och företagsam, men nu befinner de sig i en situation där det inte finns något att göra. Just nu har de inget annat val än att vänta.
 
Jag är orolig över hur den här situationen kommer att fortsätta.
 
Borde vi släppa tanken att vi en dag får återvända till vårt hemland? Borde vi istället bygga upp ett nytt liv någon annanstans? I våra huvuden, är vi centralafrikaner. Det är där vi föddes, växte upp och hade hela vårt liv. Det är hemskt att vi anses vara främlingar i vårt eget land idag bara för att vi är muslimer.”
 
Fler vittnesmål från Centralafrikanska republiken:
 

Relaterade nyheter

Sjukhuset i Bria, Centralafrikanska republiken. Läkaren Victor Fayette ser till en patient med kulhål i ryggen.
Centralafrikanska republiken

Ingen säker plats i Centralafrikanska republiken

Ständigt ökande våld har tvingat var femte invånare på flykt. De många attackerna mot sjukvård och hjälparbetare gör befolkningen än mer utsatt. 

En kvinna och två barn på väg mot staden Betoko, Centralafrikanska republiken.
Centralafrikanska republiken

Uppblossat våld tvingar tusentals på flykt

Sedan slutet av förra året har våldsamma strider blossat upp i Paoua-regionen, Centralafrikanska republiken. Omkring 30 000 människor har sökt skydd i staden Paoua och vittnar om nedbrända byar och attacker.