Hoppa till huvudinnehåll

Min första kyss

Publicerad 25 augusti 2016
En man som kommit från Mayom, med misstänkt kolera, får hjälp på sjukhuset i Agok, Sydsudan.
Foto: Pierre-Yves Bernard/Läkare Utan Gränser
En man som kommit från Mayom, med misstänkt kolera, får hjälp på sjukhuset i Agok, Sydsudan.

Förra veckan åkte jag för att hämta en kvinna med havandeskapsförgiftning  i Mayom, där vi driver en vårdcentral. Regnperioden började för några veckor sedan och det regnar nästan varje eftermiddag. 

Molnen byggs på under dagen fram till sen eftermiddag när himlen börjar mörkna och regnet smattrar mot plåttaket på förlossningsavdelningen.

Den största skillnaden med att resa nu och för några veckor sedan är vägen. Leran här är otrolig. Den är tjock och fastnar under skorna i flera lager tills du går runt med något som ser ut som ”moonboots”.

I den leriga vägen finns djupa hjulspår efter däck som sökt fast mark. Våra förare är duktiga på att läsa av den besvärliga vägen och kryssar sig från vänster till höger och sedan snabbt åt sidan igen för att hitta en framkomlig väg.

Samtidigt som vi kör mot Mayom har två fordon lämnat Mayom för att köra åt vårt håll, och till slut möts vi någonstans i mitten. Denna typ av möte kallas för ”en kyss” och används ofta för att överföra patienter, mediciner, eller leveranser från ett projekt till ett annat.

Efter ungefär två timmars skumpande på vägen ser vi två vita bilar med vajande flaggor från Läkare Utan Gränser. Det är våra kollegor från Mayom. Vi svänger runt på vägen och förarna placerar bilarna bredvid varandra.

Patienterna från Mayom får hjälp in i våra fordon och vi önskar personalen från Mayom lycka till med sin svåra resa tillbaka. Den gravida kvinnan jag har kommit för att möta är i nionde månaden. Detta är hennes tredje barn men hennes blodtryck är högt och det finns protein i hennes urin. Det är två tecken på havandeskapsförgiftning, ett allvarligt tillstånd under graviditeten vilket kan leda till kramper. En medicin som kan minska risken för anfall är magnesiumsulfat och kvinnan behöver en injektion omedelbart. Innan vi börjar vår resa tillbaka ger jag henne en dos medan hon ligger på en madrass bak i bilen.

Molnen blir allt mörkare och resan hem är inte smidig. Två gånger fastnar vi i leran och förarna får använda långa rep och låta hjulen snurra flera varv innan vi är loss.

Medicinskt går resan bra och både jag och den gravida kvinnan är dyngsura när jag skriver in henne på förlossningsavdelningen.

Kort därefter startar hennes förlossning och det visar sig att hon faktiskt bär på tvillingar. Den första kommer ut med huvudet först runt 23:00. Den andra ligger i sätesbjudning. Jag väntar 15 minuter för att få honom att komma ner men när det blir svårt att höra hans hjärtslag genomför jag en sätesbjuden förlossning. Med långa handskar på mig greppar jag, försiktigt men bestämt, ett av hans små ben genom fostersäcken och styr benet ned mot den verkliga världen, som han möter med ett robust skrik.

Nu är bebisarna nästan två veckor gamla och de mår bra båda två. Mamman är frisk och behöver inte längre medicin för sitt blodtryck.

När det senaste ”kyssmötet” ägde rum blev jag åter ombedd att åka med för att hämta en annan gravid kvinna från Mayom. Men den här gången tog inte resan så lång tid eftersom jag hade sällskap – mamman och hennes tvillingpojkar skulle hem.