MIN VÄN PÅ ANDRA SIDAN STAKETET

"Liberia delas av ett dubbelt orangefärgat staket. Vi byggde det för att hålla sjukdomen i schack. Vi byggde det för att separera ”oss” (de friska, priviligierade) från ”dem” (de sjuka, behövande). Vi byggde det för att känna oss mindre dödliga. Vi byggde det med det ädla syftet att vårda över barriärer.

Patrick är på insidan, jag är på utsidan.

Jag ser honom varje dag och vi ler och vinkar till varandra. Patrick är bara ett barn, men han umgås med män som är fem gånger äldre än honom. Det är som att han försöker kompensera för att han är för ung för att dö. De spelar dam och poker när de orkar, och lyssnar på BBC Africa på den lilla radion som jag överlämnade iklädd min rymddräkt. Patrick har ett snett leende och ett blåmärke runt sitt högra öga.  Han har precis förlorat sin mamma, men hans pappa är kvar på centret tillsammans med honom.

Varje dag säger jag till mig själv: Ane, bli inte fäst vid ett barn som inte längre hör hemma med oss levande. Han är här i en vecka, sen kommer han att vara borta för evigt. Hur kommer du att klara av att göra ditt jobb när han är borta? Vet du egentligen vad du handskas med här? Det är ”ebolabusiness” som de säger på radion. Nittio procents dödlighet. Folk på andra sidan staketet kommer inte tillbaka. Du vet att det är farligt att komma för nära.

Jag säger det här till mig själv varje dag, men jag lyssnar aldrig. Det är omöjligt att inte leta efter hans leende när jag kommer till jobbet på morgonen. Det är omöjligt att inte märka hur han förändras dag för dag. Det är omöjligt att inte vinka till honom och samtidigt studera hans ansikte och hans journal för att leta efter minsta lilla tecken på att han håller på att bli friskare. Vad som helst som skulle kunna ge mig hopp om att vi kommer att kunna spela poker någon dag, utan att jag ska behöva krångla med mask, glasögon och dubbla handskar.

Så kommer den fruktansvärda morgonen. Den jag visste att jag behövde förbereda mig inför. Morgonen när Patrick inte vinkar längre. Jag tittar över staketet, och han ligger på en madrass i skuggan. Hans gäng rör sig försiktigt runt madrassen och ser bekymrade ut. Jag drar på mig dräkten och fruktar det värsta. Jag tar mig över gården. Hans pappa berättar att Patrick har klagat på magsmärtor hela natten. Patrick har uttorkade läppar, febriga blanka ögon och hans vanliga lyster är som bortblåst. Han försöker att le när han ser mig.

– Patrick, min vän, du ser inte ut att må så bra. Jag blir orolig av att se dig så här. Finns det någonting jag kan göra för dig?

Han tittar upp, viskar någonting och jag lutar mig närmre i min klumpiga dräkt. Vad sa han egentligen?

– Jag sa, kan du fixa en cykel till mig?

Åh Patrick, vad skulle du ha för nytta av en cykel? Du älskade din mamma och du var med henne hela tiden när hon var sjuk. Nu är du omringad av orangefärgade staket och kommer aldrig att lära dig att cykla. Tror du att det här bara är en orolig mage? Har inte dina äldre vänner berättat för dig om ebola? Eller sänkte de volymen när BBC Africa berättade att du snart kommer att blöda ur alla kroppsöppningar.

Jag tar mig ut igen. Jag vill inte börja gråta innanför glasögonen. Jag förbannar mig själv för att ha träffat Patrick. Varför stannar jag aldrig hemma?

Jag tar ledigt resten av dagen. Jag lovar mig själv att jag ska skaffa mig ett vanligt jobb.

Nästa morgon är det ändå någonting som driver mig tillbaka. Jag vill vara där för Patricks pappa, oavsett vad han går igenom. Han ser trött ut, men han ler så fort han ser mig över staketet. Och bredvid honom, nersjunken i en stol, ser jag ett snett leende. Vi vinkar till varandra.

Jag kan se att Patrick inte orkar resa sig från sin stol, så jag tar på mig min dräkt och går in. Trots att Patrick bara kan se en bråkdel av mitt ansikte så känner han igen mig.

– Jag ser min vän, men jag ser ingen cykel?

Jag försöker hitta orden. Jag kan inte svara att jag inte trodde att han skulle överleva natten. Kan jag säga att jag glömde? Patrick tittar strängt på mig.

– Damen glömmer, men mannen gör det inte!

Men, Patrick var har du lärt dig det här? Är det så här ditt gäng snackar? Lova mig att du kommer att börja hänga med barn i din egen ålder någon dag.

***

Patrick skrevs ut tillsammans med sin pappa förra söndagen. De såg slitna ut. Det kändes obegripligt att Patrick blev frisk från ebola innan hans blåmärke försvunnit. Han hade blivit så smal att vi fick knyta upp hans byxor med ett snöre.

Att bli utskriven kan vara förvirrande. Den ena dagen är människor rädda för att gå nära dig och nästa dag vill alla kramas och kyssas. Det kan förbrylla vem som helst, även en världsvan ung man som Patrick.

Vid de sällsynta tillfällen då någon tillfrisknar, skriver vi ut ett diplom som bekräftar deras friskförklaring. Nu står Patrick Poopel vid min sida, med ett snett leende. Han håller sitt diplom i handen och är redo att lära sig cykla.

Tvärtemot vad du tror Patrick; detta är någonting som den här damen aldrig kommer glömma."