Hoppa till huvudinnehåll

MOBILA KLINIKER I SYDSUDAN NÅR MÄNNISKOR PÅ FLYKT

Publicerad 15 oktober 2014

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Maartje Hoetjes driver Läkare Utan Gränsers mobila klinik på båt i Jigmir, Upper Nile State i Sydsudan. FOTO: MSF

Maartje Hoetjes driver Läkare Utan Gränsers mobila klinik på båt i Jigmir, Upper Nile State i Sydsudan. FOTO: MSF

Den politiska krisen i Sydsudan har lett till att mer än en och en halv miljon människor befinner sig på flykt från sina hem. Många av familjerna som flytt saknar tillgång till sjukvård och det humanitära biståndet lyser med sin frånvaro. I september flög den medicinska specialisten Maartje Hoetjes med helikopter till en av Sydsudans mest avlägsna delar för att träffa familjer på flykt och bedöma deras hälsotillstånd.

”En helikopter släpper av mig i en avlägsen del av Upper Nile State i Sydsudan. Jag är här på ett undersökningsuppdrag för att ta reda på vad som hände de hundratals familjer som flydde från sina hem i Nasir efter att markstriderna nådde staden för några månader sedan. Jag träffar lokala myndigheter och makthavare som informerar mig om läget.

 – Människor är hungriga. Vi var tvingade att fly, så vi har inget att plantera. Det finns inget annat än mjölken från våra kor och ätliga växter som vi hittar. Barn dör och för kvinnorna finns ingen hjälp att få vid förlossningar.

Rose bodde med man och barn i Nasir, men var tvungen att fly när de tunga striderna nådde staden. Hon är tacksam gentemot den familj som erbjöd sig att dela sin hydda med henne. Hon är tacksam för korna och getterna som hon lyckades få med sig, de gör så att barnen får mjölk. Hon berättar för mig:

 – Korna är sjuka, vi har förlorat sju stycken de senaste veckorna. Men de finns de som flydde och inte har någon boskap alls.

Brist på rent dricksvatten

Hon pekar på några gröna grässtrån i den sumpiga leran:

 – Ser du det gröna där? Vi tillagar det i vatten.

Jag frågar henne var de får vattnet ifrån eftersom pumparna i byn inte fungerar ordentligt.

 – Vattnet kommer från träsket. Barnen och till och med vuxna män blir sjuka, men det är allt vi har.

I Jigmir, en liten by vid Sobatfloden, sitter jag ned tillsammans med en grupp på femton kvinnor i skuggan av den förstörda sjukvårdskliniken. Många av kvinnorna har flytt sina hem, alla har mist familjemedlemmar i strid, många av dem är nu änkor. De börjar prata om våldet som tvingade dem från sina hem. Det är berättelser fyllda av hat, död och rädsla inför framtiden.

En kvinna som heter Frances berättar:

 – Vi bor i ett lerigt träsk. Varje dag letar vi efter en plats att sova på. När vi till sist hittar ett säkert ställe att sova med barnen, så kan jag inte somna. Jag ligger vaken och tänker på alla som inte överlevt.

Förutom den ständiga oron för säkerheten kämpar kvinnorna dagligen med att hitta tillräckligt rent vatten och mat att ge sina familjer. Deras barn går ofta hungriga.

Tro, hopp och förtvivlan

Lucy är en ung mamma och hennes berättelse får mitt hjärta att brista:

 – När jag tänker på alla problem, problem som inte har en lösning, tänker jag ibland att det kan vara bättre att avsluta saker och ting själv.

Det är tyst i gruppen. Kvinnan som sitter bredvid Lucy lägger sin arm omkring henne. En annan kvinna, Mary, börjar berätta om den misär hon har upplevt men även om sin tro och sitt hopp inför framtiden:

 – Ingen kan se in i framtiden, bara Gud vet vad som kommer i vår väg. Men vi kämpar oss igenom varje dag, igen och igen. Vi är aldrig ensamma.

Två veckor senare är jag tillbaka i området för att inleda ett nytt projekt. Vi startar hälsostationer och mobila team åker med båt från by till by längs Sobatfloden och söker efter undernärda barn som behöver tillgång till våra program mot undernäring. Vi lagar den trasiga handpumpen.

I byn Torkech ställer vi upp vår mobila klinik på den torraste plats vi hittar och träffar de personer som vi har utbildat till att bedriva uppsökande verksamhet. De senaste dagarna har de gjort en grundläggande undersökning av alla barn och gravida kvinnor i byarna runtomkring för att leta efter tecken på undernäring och sedan skickat dem till oss.

En undernärd och bortglömd generation

När vi behandlar det första barnet ser jag en äldre kvinna, stödd av sina barnbarn. Hennes rygg är krökt, huden rynkig, hennes armar och ben är som pinnar och två vita fläckar på hennes ögon hindrar henne från att se. Jag går fram och hälsar på henne. Jag gestikulerar till hennes barnbarn att jag vill mäta omkretsen av hennes arm eftersom hon ser allvarligt undernärd ut. Jag bjuder henne min arm, leder henne till en stol och ber mina kollegor lägga till henne i vårt undernäringsprogram.

När jag håller hennes sköra hand i min undrar jag vad den här gamla kvinnan har sett och upplevt i sitt långa liv. Hon söker efter mina händer, vill skaka dem.

 – Shukran, viskar hon svagt. Tack.

Relaterade nyheter

Sydsudan

Resa genom träskmarken

Alexander Nymans uppdrag i Sydsudan är över. En av hans sista uppgifter blev att resa till Haat, en avlägsen by fyra timmars båtresa genom svårforcerad träskmark.

En nyfödd flicka får poliovaccin på Läkare Utan Gränsers sjukhus i Agok.
Sydsudan

Kejsarsnitt mellan Sydsudan och Sudan

Heidi Wikström är en finsk kirurg ute på sitt första uppdrag för Läkare Utan Gränser i Abyei - ett omtvistat område mellan Sudan och Sydsudan. Där driver vi områdets enda sjukhus.

En utomhusklinik i Thaker, Leer, Sydsudan.
Sydsudan

Sydsudan: Gruppvåldtäkter och massmord

Befolkningen i provinserna Leer och Mayendit i Sydsudan har utsatts för extremt våld sedan slutet av april. Byar har plundrats och bränts ner, matförråd har länsats och sjukvårdsinrättningar har attackerats. 

Ett mobilt team reser längs floden Phow, i Fangak-området, Sydsudan.
Sydsudan

En akutsituation i New Fangak

"Fem minuter senare är jag i båten. Vi planerar en så kallad ”kiss movement”, då vi möts halvvägs, för över patienten och åker tillbaka."
- Läkaren Alexander Nymna, Sydsudan.