Hoppa till huvudinnehåll

Någonstans i Sudan

Publicerad 15 februari 2019
Läkaren Ida Moberg, på plats i Sudan.
Läkaren Ida Moberg, på plats i Sudan.
Foto: Privat

Imamens böneutrop ekar över byn och blandas med ljudet från grannarnas många åsnor. Utropet som hörs fem gånger per dygn har blivit till en vana som jag knappt lägger märke till längre efter flera veckors uppdrag i Sudan. 

Även skrikande åsnor nattetid har blivit till en vana som hjärnan har lärt sig att blockera här i byn, som sannolikt måste vara ett av de åsnetätaste områdena i världen. Åsnorna får ofta jobba hårt med att hämta vatten, transportera människor och varor samt ibland även fungera som ambulans.

En åsneambulans i Sudan.

En så kallad åsneambulans. Foto: Ida Moberg.

På basen börjar flera kollegor göra sig klara för att gå iväg till den intilliggande moskén. Själv sitter jag kvar på mitt rum i mörkret. Ikväll har vi nämligen inte någon ström och därmed inte något internet. Sen imorse har vi heller inte något rinnande vatten. Reparationen av en vattenledning skulle bli klar under eftermiddagen, men något måste ha dragit ut på tiden eftersom att det fortfarande inte kommer något vatten ur kranen. Tursamt nog så var jag förutseende och tog med mig både en pannlampa och massor med våtservetter från Sverige. De kommer väl till pass ikväll. Även i moskén är man uppenbarligen förberedda på strömavbrott och har inhandlat en megafon som nu kommer till användning.

Målet är att minska dödligheten

För tillfället så är det bara jag som är internationell sjukvårdspersonal på byns sjukhus. Jag jobbar dock inte ensam utan tillsammans med flera lokalanställda kollegor, både från Läkare Utan Gränser och sjukvårdsmyndigheterna. Flera ur personalen som kommer från andra städer bor också här på vår bas. Vi äter måltiderna med händerna från gemensamma stora fat. I Sudan så äter man inte något på morgonen innan man börjar jobba utan man dricker bara te, med massor av socker. Fathour, som är en kombinerad frukost/lunch, intas någon gång på förmiddagen. Sedan äter man gadha (middag) på eftermiddagen. Maten består ofta av gröt, bönor eller linser och har alltid bröd som tillbehör. I början hade vi inga koppar eller riktiga tallrikar här på basen, men nu har en leverans anlänt. Det jobbigaste att vänja sig vid har dock varit att använda en latrin som bara är ett hål i marken och inte en vattenklosett som man kan sitta ner på. Att bara duscha i kallvatten var lättare att vänja sig vid och kan dessutom vara svalkande i den ibland starka sudanesiska hettan. Att vara på uppdrag med Läkare Utan Gränser är inte direkt något liv i lyx.

På kvällarna efter jobbet så försöker jag lära mig lite arabiska. Läkarna på sjukhuset kan förvisso engelska men bara några av sjuksköterskorna och ytterst få av patienterna. Min roll här på sjukhuset är att fungera som en handledare och lärare för de lokala läkarna och läkarassistenterna. Målet är att minska dödligheten och förbättra kvaliteten på sjukvården för patienternas skull. Det är för deras skull som jag och Läkare Utan Gränser är här!