Hoppa till huvudinnehåll

NÄRKONTAKT MED EBOLA

Publicerad 5 augusti 2014

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Anna Sjöblom är sjuksköterska och arbetade med att vårda ebolasjuka i Guinea. FOTO: MSF

Anna Sjöblom är sjuksköterska och arbetade med att vårda ebolasjuka i Guinea.

I Guinea började ebolautbrottet som skakat Västafrika de senaste veckorna. Anna Sjöblom, sjuksköterska och medicinsk humanitär rådgivare på Läkare Utan Gränser, var på plats i april och vårdade de sjuka.

Det var i mars som myndigheterna deklarerade att ett utbrott av blödarfebern ebola hade inträffat i det västafrikanska landet Guinea. Senare hittade man även fall i Sierra Leone och Liberia. Det händer inte ofta, men varje gång ebola drabbar ett land ringer varningsklockorna: sjukdomen smittar mellan människor genom infekterade kroppsvätskor, de sjuka får svåra blödningar och många dör inom loppet av ett par dagar. För vissa former av sjukdomen är dödligheten så hög som 90 procent.

När Anna Sjöblom i slutet av april kom till Conakry, huvudstad i Guinea och en av de platser som drabbats av utbrottet, var situationen relativt lugn. I det nedgångna koleracentret på statliga Donka-sjukhuset, av Läkare Utan Gränser omvandlat till ebolaklinik, fanns fortfarande åtta patienter inskrivna. Men den första paniken, som infann sig när man konstaterade de första fallen, hade klingat av då.

– När en så allvarlig och smittsam sjukdom konstateras i en storstad är det så klart extra komplicerat och stor risk för spridning, säger Anna Sjöblom som nu är tillbaka i Sverige.

 – Tidigare utbrott har ofta ägt rum i mer avgränsade områden på landsbygden, fortsätter hon. 
Ofta har det rört sig om några samhällen där många har drabbats. Men smittan har inte spridit sig vidare på samma sätt. Den här gången såg vi att smittan snabbt spred sig till andra områden och dessutom till huvudstaden. Därför var alla rädda.

FILM

Inget botemedel

De första fallen av ebola – de första någonsin i Guinea –konstaterades i mars i fyra olika distrikt i sydöstra delen av landet. Till Conakry kom epidemin lite senare. Som sjuksköterska var Anna en del av det team som behandlade patienterna. Eller snarare – som vårdade dem. Det finns ingen bot mot ebola, det enda man kan göra är att behandla symtomen och de komplikationer som uppstår. Och ju tidigare patienterna kommer desto större chans att de klarar sig. Dessutom är isoleringsvård viktig för att skydda resten av befolkningen från smitta.

 – De sjuka får diarréer och kräkningar så vi gav dem vätskeersättning vilket minskade risken att de skulle dö av uttorkning. De fick mat och näring. Om de hade hög feber behandlade vi den. Om de hade andra infektioner fick de antibiotika. Så även om det inte finns någon medicin eller speciell behandling mot ebola så ökar chansen till överlevnad om man kommer in till kliniken i tid.

På sina tidigare fältuppdrag har Anna noterat att folk gärna söker upp Läkare Utan Gränsers kliniker för att få hjälp med vård och behandling mot olika sjukdomar. Riktigt så var det inte den här gången. Många drog sig för att komma till ebolakliniken och fick övertalas av personalen eller anhöriga.

– Det stora lyxhotellet nere vid stranden var helt tomt. Det fanns flygbolag som ställde in alla flyg. Senegal stängde sin gräns. Och när jag skulle åka hem pratade jag med medicinstudenter som stod på flygplatsen och screenade alla som skulle lämna landet. De hade stått där i en månad. Stor okunskap hos hälso- och sjukvårdsmyndigheten gjorde att jourtelefonen gick varm. En del som ringde hade symtom som kunde vara ett tecken på ebola, medan andra hade skurit sig och var rädda att de hade insjuknat eftersom de börjat blöda. Över huvud taget är okunskapen om den här sjukdomen stor, inte bara i Guinea och andra drabbade länder utan även här i Sverige och i andra rika länder där sjukdomen ibland framställs som någonting taget ur en undergångs film från Hollywood. Och ju mindre kunskap, desto större utrymme för missförstånd. 

Attack mot vår klinik

Ett exempel är den attack på Läkare Utan Gränsers klinik i Macenta i sydöstra Guinea som ägde rum i april. Det var en grupp ur lokalbefolkningen som kastade stenar på byggnaderna och bilarna eftersom de trodde att det var Läkare Utan Gränsers personal som hade fört in sjukdomen i landet. Ingen kom till skada, men kliniken fick stänga under en period och under tiden fick patienterna vård av en läkare från hälso- och sjukvårdsministeriet.

– Man kan förstå att lokalbefolkningen blev oroad. Vi har sett liknande reaktioner tidigare i andra länder. Därför är det så viktigt med information, att folk får kunskap om sjukdomen, hur den sprids och vad man kan göra för att stoppa viruset.

Säkerheten har sitt pris

Hur var det då att vårda patienter med ebola? Var hon själv rädd? Nej, säger Anna, rädd var hon aldrig. Läkare Utan Gränser har lagt ribban så högt när det gäller säkerhetsrutiner att risken att smittas idet närmaste är obefintlig.

– Men familjemedlemmar och sjukvårdspersonal är ofta de första att smittas och därför måste man förstås vara extremt försiktig. Det som är farligt är om man skulle råka sticka sig på en nål när man tar blodprov på en patient. Därför var vi alltid två sjuksköterskor närvarande vid provtagningen så att den ena kunde lugna patienten och den andra ta blodprovet. För övrigt var vi så inpackade i skyddsutrustning att det var helt omöjligt att bli smittad. Men säkerheten har också sitt pris. Och det var ett pris i form av extrem värme. I den drygt 35-gradiga hettan i Conakry var det en sann utmaning att krypa in i skyddsmunderingen och gå in till patienterna. Varje besök till vårdavdelningen planerades därför noga, läkemedlen gjordes i ordning innan och uppgifter till journalföringen, som till exempelpatienternas temperatur, fick ropas ut över staketet eftersom ingenting fick föras ut på andra sidan igen, inte ens en bit papper. I max 1,5 timmar fick de stanna hos patienterna. Men till följd av hettan försökte de klara av besöken på en halvtimme. Därefter vidtog den omständliga proceduren att ta av sig skyddskläderna på ett säkert sätt.

 – Det fanns otroligt noggranna rutiner för hur man skulle göra så jag kände mig hela tiden trygg. Samtidigt innebar skyddsmunderingen att vi inte alls kunde få samma nära kontakt med patienterna som vi brukar ha, de ser bara våra ögon, inte om vi ler. Vi håller också en viss distans till dem när vi är inne i salen. Och det kändes sorgligt.

Men det fanns också ljusglimtar i arbetet. Som när före detta patienter kom tillbaka för att hälsa på och tacka personalen. Och när flera av dem började jobba för Läkare Utan Gränser som uppsökande informatörer. De åkte runt i byarna och berättade om ebola, vilka symtom man ska vara uppmärksam på, vart man vänder sig om man är orolig och – inte minst – att det går att överleva, vilket de ju själva var bevis för.

 – Ebola är en fruktansvärd sjukdom. Men den behöver inte innebära en dödsdom, framförallt inte om man får vård i tid, konstaterar Anna. 

Aktuellt om Ebola

Ebola Västafrika gula skyddsdräkter
Nyheter från fältet

Priset för historiens största ebolautbrott - 972 409 417 kronor

Nära 973 miljoner kronor. Så mycket spenderade vi för att bekämpa historiens största ebolautbrott. I en ny rapport ger insyn i våra utgifter för insatsen.

I fokus

Athmahlägret i norra Syrien. En pojke får sin brännskada omlagd.

Syrien

Kriget i Syrien har drivit miljontals människor på flykt. Krisen orsakar ett desperat behov av livräddande humanitära insatser.

Människor på flykt undan våld i Kongo-Kinshasa. Läkare Utan Gränser gör ofta insatser i flyktingkriser.

Flyktingar

Vi arbetar världen över för att bistå flyktingar och internflyktingar med allt från psykologisk vård till livsviktig näringsersättning.

Ett av våra räddningsteam närmar sig en flyktingbåt för att ta personerna till räddningsfartyget MY Phoenix.

Medelhavet

Tiotusentals människor flyr från våld och oroligheter i sina hemländer och beger sig iväg på en farlig resa över Medelhavet till Europa.