Igår skrevs läkaren och fältarbetaren Silje Lehne Michaelsen ut från Ullevål, Oslos universitetssjukhus. Hon insjuknade i ebola i Sierra Leone i början av oktober, men är nu fullt frisk och smittar inte längre.
Sedan i mars har vi skickat fler än 500 internationella hjälparbetare till Afrika och anställt 3 000 lokala medarbetare i vår insats för att stoppa den pågående ebolaepidemin.
– Vi är väldigt glada att vår norska kollega har tillfrisknat, samtidigt som vi fortsätter att fokusera på arbetet med att stoppa ebolaepidemin i Västafrika. Det är aldrig riskfritt att jobba med ebola, och vi fortsätter att bekämpa det här allvarliga utbrottet, säger Brice de le Vingne, verksamhetsansvarig för Läkare Utan Gränser.
Fram tills nu har 23 av våra medarbetare smittats av ebola, varav två internationella hjälparbetare. Totalt har tretton anställda avlidit, medan sju har tillfrisknat. Varje gång en anställd blir smittad av viruset genomför vi en omfattande utredning. Majoriteten av de anställda som har insjuknat har smittats utanför våra ebolacenter.
Så här berättar Silje Lehne Michalsen själv:
”Jag heter Silje Lehne Michalsen. Jag är läkare och fältarbetare för Läkare Utan Gränser. Den 2 juni åkte jag på mitt första fältuppdrag. Jag reste till ett sjukhus i staden Bo i Sierra Leone. Det var meningen att jag skulle arbeta med lassafeber, ebolans okända, bortglömda och något mindre farliga kusin.
Det första fallet av ebola i Sierra Leone upptäcktes bara några dagar efter att jag anlänt. Under de kommande månaderna spred sig ebolaepidemin i Sierra Leone och mitt arbete på sjukhuset blev alltmer inriktat mot ebola. Vi byggde ett nytt ebolacenter i Bo och det var där jag arbetade de två veckorna innan jag insjuknade. Lördagen den 4 oktober kände jag mig sjuk när jag kom hem från arbetet. Jag kollade min temperatur och upptäckte att jag hade en lindrig feber. Jag stängde in mig i mitt rum och tog ett malariatest, det var negativt. Dagen därpå tog jag ett blodprov och testet visade att jag hade ebola.
Nästa dag flögs jag till Oslo i ett slags kuvös som var lufttät och smittskyddssäker för personalen som följde med mig. Jag är glad att jag evakuerades så snabbt och smidigt. När jag kom till Ullevål togs jag emot av ett fantastiskt team av läkare och sjuksköterskor som behandlade mig, stöttade och peppade mig. Jag är otroligt tacksam för hur jag blev bemött där.
Idag är jag frisk och smittar inte längre. Jag hade väldig tur och det känns inte som att jag har haft ebola. Människor som har haft och har ebola i Afrika har en helt annan upplevelse än vad jag har haft.
Att ha ebola i Västafrika innebär inte bara symptom, utan även att förlora systrar, fäder och grannar. Att vara sex år gammal och inlagd på sjukhus utan att känna någon. Att familjen är stigmatiserad. Att isoleras i alldeles för varma tält, med hårda sängar och människor som dör i sängarna runt omkring. Och detta är ändå bara om man haft turen att över huvud taget få en plats på ett ebolacenter.
Såg sjukdomen sprida sig
Jag var sammanlagt tre månader i Bo, Sierra Leone, och såg hur sjukdomen kom allt närmare min stad, mitt sjukhus och hur den spred sig i resten av landet. Under tre månader såg jag en total brist på internationella insatser. Jag tillbringade tre månader med att bli allt mer otålig och frustrerad. Varje dag som gick hamnade vi tre steg längre bakom sjukdomen. Varje dag insjuknade fler och varje dag tänkte jag att epidemin hade blivit lite svårare att stoppa än vad den var dagen innan.
Vi kände alla att det var en kamp mot klockan, men världen stod passiv. Inget hände och vi kände oss hjälplösa, samtidigt som fler insjuknade.
Nu har samtalen om situationen börjat resultera i konkreta insatser, inte bara ord och pengar. Det är bra, men det är också väldigt sent. Jag önskar att världen hade agerat för flera månader sedan, då hade kampen mot ebola varit lättare att vinna. Klockan tickar, fler dör. Vi måste agera och vi måste göra det nu.
Jag vet att många anmält sig som volontärer för att åka till Västafrika. Det är väldigt bra och det gläder mig att det inte skrämt människor att jag smittades. Jag skulle vilja tacka alla så mycket och önska lycka till.
Till sist skulle jag även vilja tacka min familj och mina vänner som har stöttat mig under de här veckorna. Tack Läkare Utan Gränser för all hjälp ni har gett mig och min familj. Tack Ullevål för den fantastiska behandlingen och efterkontrollerna.
Tack även till media att ni respekterat min önskan att förbli anonym. Jag vill jag inte ha mer uppmärksamhet och jag hoppas ni respekterar det. Jag skulle istället vilja be er fokusera på det viktiga och lägga tid och medieutrymme på de riktiga berättelserna och problemen som sker i Västafrika, inte här i Norge.
Mitt första fältuppdrag blev inte som jag hade trott, men jag hoppas kunna åka ut i fält igen så snart som möjligt. Tack”
