I dag har Stefan Liljegren skrivit kontrakt för att under ett år ingå i akutpoolen. I morgon eller övermorgon får han veta vart han ska och sedan bär det iväg.
Akutpoolen består av bland annat koordinatorer, logistiker och medicinsk personal som läkare och sjuksköterskor, erfarna fältarbetare som får en arbetsposition med större ansvar. Som medlem i akutpoolen måste Stefan Liljegren vara redo att åka inom två dygn till akuta katastrofer och kriser i världen. Vart han åker först, vet han inte, kanske till något ebolaprojekt i Västafrika, eller till Sydsudan?
– Det känns jättebra, jag är taggad. Som medlem i akutpoolen kommer jag att arbeta som landansvarig eller akutkoordinator. Jag har två pass och en lista – en lång lista – på grejer som jag ska ta med mig. Förutom praktiska kläder och skor blir det mycket elektronik för min del. Dator, telefon, kamera, videokamera… dessutom godis och choklad, inte till mig men till teamet. Det är mycket uppskattat när man sitter på möte sent på eftermiddagarna och alla är trötta. Om man då skickar runt en påse godis brukar mötet gå mycket bättre!
Olika kulturer
Stefan Liljegrens förra fältuppdrag för Läkare Utan Gränser var i Juba i Sydsudan. Att arbeta i fält innebär olika utmaningar beroende på plats och andra omständigheter och våra anställda kommer ifrån hela världen
– Sist i Sydsudan var vi 22-23 olika nationaliteter bara i mitt team. Det är en utmaning att lära sig förstå vad det innebär. Till exempel kan det bli konflikter och spänningar mellan teammedlemmarna när de inte förstår varandra, hur någon annan tänker. Som arbetsledare blir det då min roll att försöka se vad som händer och ta hand om det. Det är inte lätt, men kul, berättar Stefan.
När man ingår i akutpoolen så har man ett kontrakt som innebär att man arbetar för Läkare Utan Gränser även mellan fältuppdragen. En grundläggande personlig egenskap är ett genuint intresse för humanitär hjälp.
– Det var när jag åkte jorden runt för ett antal år sedan som jag kände att jag ville göra något. Jag mötte så många människor som bjöd på det lilla de hade, mat, skjuts eller vad det nu kunde vara. Jag hade inget att ge tillbaka. Men då bestämde jag mig för att jag ville ge tillbaka något, och via FN-tjänst i Bosnien kom jag så småningom i kontakt med Läkare Utan Gränser.
