Ebolaepidemin i Västafrika har hittills skördat över 4000 människors liv. Läkare Utan Gränser öppnade nyligen ett ebolacenter i Bo, Sierra Leone. Några av de första patienterna var tre syskon som just förlorat större delen av familjen i sjukdomen.
För några veckor sedan var det ett kassavafält. Idag en skinande tältstad, till synes lika absurt som om ett rymdskepp landat mitt i buskvegetation. Fyra, stora, vita tält dominerar, omgivna av mindre tält och murade byggnader, avskilda med orangefärgad avspärrning och lila stolar utspridda. Det är Läkare Utan Gränsers senaste ebolacenter, nära Bo som är Sierra Leones näst största stad. Centret har byggts på bara fem veckor av team som arbetat i skift tills det öppnade den 19 september. Trots att byggnadsarbetet fortsätter runt omkring är den första avdelningen med 35 bäddar redan fullbelagd.
De första patienterna kördes med ambulans från ett transitcenter som Läkare Utan Gränser satte upp i närheten när den dödliga sjukdomen först bröt ut i Bodistriktet. Nu har ebola spridit sig från östra delen av Sierra Leone, nära gränsen till Guinea, till samtliga distrikt i landet. Patienter kommer hela vägen från Port Loko och huvudstaden Freetown, en resa som brukade ta fyra timmar. Nu tar den mycket längre tid eftersom fem av landets tolv distrikt befinner sig i karantän och polisen har vägspärrar längs alla större vägar.
Tre överlevare i familjen
Några av de första patienterna som kom till centret var de tre syskonen Haja, 26, Abivatu, 17 och Lamphia, 24. De kommer från Moyambadistriktet som är ett av de värst drabbade områdena. Deras äldre bror är läkare och blev sjuk efter att ha behandlat en ebolasjuk patient. När han dog placerades familjen i karantän och poliser såg till att de inte lämnade huset. En efter en insjuknade de sedan. När de till sist kom till vårt ebolacenter i Bo hade deras far, en vicerektor på en lokal gymnasieskola, hunnit avlida, liksom fem av de åtta syskonen. De tre som var kvar var så illa däran att ingen trodde att de skulle klara sig.
Sakta men säkert förbättrades deras tillstånd. Först testades Abivatu negativt för ebola och inte långt därefter även Haja och Lamphia. När den dag kom då de skrevs ut från ebolacentret tvättade de sig i klorerat vatten och lämnade duschområdet, blinkande i solen, klädda i nya kläder. Alla som arbetade på ebolacentret, sprayarna, läkarna, hygienister, sjuksköterskor och rådgivarna samlades runt syskonen, sjöng, klappade händer och dansade.
Trots att de mist större delen av sin familj ville syskonen komma hem så snart som möjligt för att återuppta sina liv. Abivatu vill fortsätta att studera bokföring på högskolan när den öppnar igen och Lamphia vill avsluta sitt sista år med medicinstudier. Bara Haja som tagit hand om sina småsyskon är osäker på vad hon ska göra härnäst.
Tillfrisknade inger hopp
Hittills har 16 patienter skrivits ut från det nya ebolacentret. Varje gång någon blivit friskförklarad har det ingett hopp hos de ebolasjuka och de 280 anställda på centret. Majoriteten av dessa, 260 personer, är från Sierra Leone. Många av dem har tidigare arbetat på Läkare Utan Gränsers barn- och mödravårdssjukhus i närheten. Det är motivationen hos de anställda som gör att stämningen är god på ebolacentret, trots det stigma många som arbetar med ebola utsätts för i sina byar.
Ebolacentret är konstruerat så enkelt som möjligt för att minimera risken för de anställda att göra misstag och utsätta sig för kontakt med viruset. Men alla som arbetar på centret vet att det ändå alltid finns en minimal risk. Centret är byggt i mer permanent form än Läkare Utan Gränsers andra ebolacenter, en påminnelse om en epidemi som inte lär vara över snart och som redan har krävt över 4000 människors liv.
