Fler än 4 200 människor har dött på Medelhavet hittills i år. Ett nytt rekord att skämmas över. EU kan inte fortsätta att ignorera – och vara delaktig i – en tragedi som bara fortsätter att växa.
”Vi befann oss med fartyget Dignity 1 inte långt från den libyska kusten. På havet gick höga vågor. Det var den 22 oktober och klockan var 04:20 på morgonen när larmet kom om en gummibåt i nöd inte långt från vår position. När vi nådde fram såg vi att det fanns dussintals människor i panik ombord.
Innan vi hann reagera började folk hoppa i vattnet. De skrek och grep tag i våra uppblåsbara båtar. Vi kämpade för att få alla ombord men när de andra såg det hoppade de också i vattnet, i tron att de då skulle bli räddade. Vårt team arbetade oavbrutet med att dra upp alla. Många var medvetslösa, de hade brännskador och drunknade nästan. Det tog ett tag innan vi insåg omfattningen av den tragedi som vi befann oss i: på gummibåten låg nio döda kroppar. Båten hade spruckit på insidan och i den panik som uppstod hade man trampat på kvinnor och barn, som ofta sitter i mitten. De hade kvävts till döds i en blandning av bränsle och havsvatten.
En flytande kyrkogård
Den här dagen genomförde vi totalt åtta räddningsaktioner. Eftersom vi inte hade tillräckligt med utrymme för alla människor på vår båt, delade vi ut flytvästar och såg till så att de höll sig lugna i gummibåtarna tills hjälp kom från annat håll. Vi tog bara ombord de mest utsatta människorna. Mot slutet av dagen hade vi 668 personer ombord på Dignity 1.
Den var en mycket svår dag för oss alla. Oktober visar på årets mest skrämmande siffror - hittills i år har fler än 4 200 människor dött på Medelhavet. Detta är ett sorgligt rekord sedan statistiken började registreras. Och året är inte slut än. Ändå hade tragedin kunnat bli ännu mycket värre. De tre båtarna som deltar i vår sök- och räddningsinsats (Aquarius, Bourbon Argos och Dignity 1) har undsatt nästan 18 000 personer hittills i år. Var och en av dem är en individ, med ett ansikte och en egen historia fylld av svårigheter. Vi måste fortsätta kämpa för att se dem som individer. Ibland misslyckas vi. Ibland lämnar de denna värld, uppslukas av havet, utan att ha fått ett ansikte av omvärlden.
De utan ansikte
Den 3 oktober gjorde vi en annan räddningsinsats. När vi kom fram till platsen förstod vi att människorna hade varit i vattnet under en längre tid och att en del av dem hade fått i sig bränsle och havsvatten. En 34-årig kvinna från Nigeria dog. När det medicinska teamet började behandla dussintals patienter för brännskador och andra problem, fick jag ta emot svåra frågor. En mamma frågade efter sina barn. Men vi hade inte tagit ombord några barn som passade hennes beskrivning. Så småningom fick jag veta att det fanns sex kroppar i vattnet som vi inte kunde plocka upp. Dessa människor dog anonymt. Deras kroppar drev bort i havet. När jag berättade för mamman kollapsade hon framför mig. Hon hade försökt att hålla sina två barn i säkerhet. Men båten gick sönder och hon hamnade i vattnet och kunde inte hålla kvar taget om dem.
Vi behöver säkra och lagliga vägar nu
Ingen förtjänar att dö i havet. Ingen ska behöva riskera livet på en farlig resa mot säkerhet. Men vi vet också att vi kommer att möta fler situationer som dessa, som överträffar våra värsta mardrömmar. EU och dess medlemsstater kan inte fortsätta att bevittna och vara medbrottslingar till detta. De måste ändra sin politik gentemot flyktingar som kommer till gränsen. Snarare än att fokusera på avskräckande åtgärder och avtal bör EU investera mycket mer i mottagande och utveckla en strategi för att hantera de medicinska och humanitära behov av skydd som människor har rätt till. De måste respektera människors rätt att söka asyl och förstå att vi behöver säkra och lagliga vägar nu.”
– Nicholas Papachrysostomou, koordinator ombord på Dignity 1.
