Debattartikel publicerad i Göteborgsposten. Om hivpositiva upptäcks tidigt och får behandling kan många liv räddas och spridningen av viruset minska kraftigt. På ett FN-toppmöte i New York diskuterar världens ledare nu hur hiv ska bekämpas. Frågan är inte längre vad som måste göras, utan om det finns vilja att göra det, skriver Kristina Bolme Kühn, ordförande i Läkare Utan Gränser.
I dag fokuserar Sveriges internationella hiv/aids policy på förebyggande åtgärder genom sexuella och reproduktiva rättigheter, något som förhoppningsvis ger resultat på sikt men som inte hjälper de miljontals hivpositiva barn, kvinnor och män som nu står i kö för livräddande mediciner. För att rädda liv och uppnå en verklig effekt i kampen mot aids måste Sverige verka både för ambitiösa mål i form av utökad hivbehandling och för mätbara preventiva åtgärder med bevisad effekt.
Tio års erfarenhet av hivbehandling i fattiga länder har lärt oss hur vi så effektivt och snabbt som möjligt kan behandla så många som möjligt. Med rätt insatser och riktlinjer kan vi trefaldiga antalet hivpositiva som får behandling utan att tredubbla kostnaderna. Några exempel på detta beskriver vi i rapporten Get ahead of the wave: behandla hivpositiva tidigare då följdsjukdomar som ytterligare belastar sjukvården kan undvikas, utöka tillgången till nyare, bättre mediciner med färre biverkningar och möjliggöra produktion av billigare kvalitativa läkemedelskopior (generika).
Värre och dyrare att inte behandla
Trots att vi har medicinerna, tekniken och kreativa lösningar för hur fler ska kunna få hivbehandling väntar fortfarande fler än tio miljoner hivpositiva i fattiga länder på de läkemedel de behöver för att överleva. Deras öde ligger nu i händerna på internationella givare, som menar att det är för dyrt att behandla alla som behöver det.
Att inte behandla hivpositiva är inte ett alternativ, utan snarare en kostnadsomfördelning som vi inte ska låta oss luras av. Många svåra konsekvenser kan förutspås, vi har redan varit där på tidiga 2000-talet. Svaga hälsovårdssystem utsätts för ökade påfrestningar när fler patienter som inte kan påbörja behandling istället behöver vårdas på sjukhus. Begränsad tillång till hivbehandling innebär också negativ påverkan på andra folkhälsoutmaningar som tuberkulos, mödra- och barnadödlighet.
Utökad tillgång till hivbehandling ger positiva effekter för hela samhället. En studie från Uganda visar att barn till föräldrar som får antiretroviral (ARV) behandling löper åtta gånger mindre risk att dö. En annan studie gör klart att utökad ARV-behandling till alla som behöver det skulle förhindra över fyra miljoner barn att bli föräldralösa i tio länder söder om Sahara. När Läkare Utan Gränser startade ett hivbehandlingsprogram i slumområdet Khayelitsha utanför Kapstaden, minskade dödlighetstalen för alla kvinnor, inte bara de hivpositiva, från 13,5 per 1 000 till 10,4 på bara två år.
Senare är för sent
Det är oförsvarbart att inte ge alla som behöver det tillgång till hivbehandling när vi har både makt och möjlighet att rädda miljoner människoliv. Ansvariga ministrar Gunilla Carlsson och Göran Hägglund måste ta sitt politiska och moraliska ansvar i den globala kampen mot hiv/aids. Sveriges ekonomiska stöd i kampen mot hiv bör utökas och det är nu hög tid att Sverige gör sin finansiella utfästelse till Globala Fonden mot aids, tuberkulos och malaria. På FN-mötet bör Sverige nu även utnyttja sin viktiga roll i den globala kampen mot hiv/aids genom att stödja ambitiösa, mätbara mål för tillgång till behandling.
Senare är för sent, Gunilla Carlsson och Göran Hägglund! Skulle ni ha nöjt er med att få plats nummer 8 273 168 och 8 273 169 i kön?
Kristina Bolme Kühn
ordförande för Läkare Utan Gränser i Sverige
