Hoppa till huvudinnehåll

På motorcykel i djungeln i kampen mot sömnsjuka

Publicerad 19 juli 2016
Screening av sömnsjuka i Kongo-Kinshasa.
Foto: Hanna Broberg
Det mobila teamet under screening av sömnsjuka. Det här är Solei, labbassistent, Alexis och Imani, labbtekniker och Simone, labbansvarig.

Hanna Broberg är på uppdrag i Kasongo i Kongo-Kinshasa. Under sex veckor kommer hon att arbeta i vårt projekt där man söker upp och behandlar människor med sömnsjuka. Här berättar hon om allt från hur det är att jobba i ett mobilt projekt och att tälta i djungeln, till hjärtskärande möten med patienter.

”Jag har tyckt att projektet låtit spännande sedan jag första gången hördes talas om det – och jag måste säga att det inte har gjort mig besviken. Min roll i projektet är att se till att allt fungerar som det ska vad gäller ekonomi, personalfrågor och medicinskt material. Det innebär att jag mest sitter på vårt lilla kontor i Kasongo men en dag fick jag följa med teamet ut till byn Kabanda när de skulle screena för sömnsjuka och malaria där.

Just den här lilla byn ligger en dryg timmes färd med bil och sedan ytterligare 40 minuter på motorcykel från Kasongo. Det var väldigt imponerade att se hur ett tältläger för 20 personer transporteras och sätts upp mitt i djungeln med duschar, latriner och matlagningsmöjligheter. För att inte prata om labbet. Under ett stort träd mitt ute i ingenstans sätter vi upp ett fullt fungerade labb med utrustning. Sedan kan vi ta tester och analysera provsvaren på plats för att kunna avgöra om de som screenas har indikationer för sömnsjuka, som i värsta fall kan leda till döden. Labbet drivs av små generatorer som vi har med oss. Förutom att screena för sömnsjuka testar vi även för malaria eftersom det är mer vanligt förekommande – 75 procent testar positivt för malaria. De får då sin första behandlingsdos på studs och resterande doser med sig hem.

Smärtsamma men livsviktiga tester

De som testar positivt för sömnsjuka tar vi med oss tillbaka till Kasongo så att de kan få sin behandling under uppsikt på sjukhuset. En av dessa patienter var en tvåårig liten pojke. När jag kom dit hade han redan tagit blodprov som visade att han var infekterad och nu behövde hans ryggmärgsvätska testas för avgöra vilket stadie av sjukdomen han hade. Redan efter blodprovet var han i ett nästan hysteriskt tillstånd, därför hade han fått muskelavslappnande och lite lugnande innan de skulle ta ryggmärgsvätska. I Sverige ger man patienten lokalbedövning, men här fanns inga sådana möjligheter.

När det väl var dags att försöka ta provet krävdes det fyra personer för att hålla honom stilla. Han satt gränsle i en kollegas knä och sen höll ytterligare tre personer fast hans armar och ben. Hans skrik och rop efter sin pappa – som var närvarande – var alldeles hjärtskärande. Rädslan och ångesten hos den lilla pojken var så påtaglig att det gjorde ont i mig. Samtidigt innebär det ju att vi räddar honom från en sjukdom som kan leda till döden om den lämnas obehandlad. När provet väl var klart lade hans pappa ned honom på en matta där han låg och flämtade som en liten fågelunge. Han fick lite godis men jag tror inte att det var mycket till tröst.

Annorlunda transporter i den kongolesiska djungeln

Jag har aldrig varit någon skogsmulle eller friluftsmänniska, men att tälta i den kongolesiska djungeln kändes inte som någon uppoffring utan som en högst angenäm upplevelse. Det är något magiskt med att ligga i ett tält och lyssna på alla möjliga olika ljud och undra vilket djur det tillhör. Jag har heller aldrig varit en morgonmänniska men när man har gått och lagt sig klockan nio för att det är becksvart och solen går upp strax efter klockan sex är det inte så svårt att ta sig upp. Denna morgon skulle vi dessutom ut på besök i omkringliggande byar.

Kongo-Kinshasa har ett eget nationellt program för att bekämpa sömnsjuka. Tanken med vårt projekt är att komplettera och täcka in de områden som det nationella systemet inte har resurser att ta sig till på grund av den otillgängliga terrängen. Vårt team tar sig till de mest avlägsna ställen med motorcyklar och kanoter för att kunna nå ut till byar bortom de vägar som finns.

För att avgöra var vi ska utföra screening besöker vi olika byar och träffar bychefer för att fråga hur många som bor i byn, om de känner till och har sett tsetseflugan. Afrikansk sömnsjuka orsakas nämligen av en parasit som överförs till människan av tsetseflugan. Vi försöker också att ta reda på hur mycket bychefen vet om sömnsjuka och om de har haft personer som visat symptom.

När vi skaffat oss en ungefärlig bild av läget hör vi även med bycheferna om de vill att vi ska komma till deras by för att testa för sömnsjuka. I stort sätt alla bychefer var väldigt positiva till vårt besök och försäkrade oss om att invånarna skulle gå med på att ta blodprov om vi kom tillbaka. 

Det har var väldigt intressant och lärorikt att följa med teamet till byarna. Det känns som att Läkare Utan Gränser fyller en viktig roll just för att vi kan nå ut till människor som inte nåtts av regeringens insatser mot sömnsjuka. Och helt ärligt – det är dessutom jätteroligt att bränna om kring på en motorcykel i djungeln."