Hoppa till huvudinnehåll

Packningsångest och lariamdrömmar

Publicerad 19 maj 2017

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Ska packa upp i mitt slitna, men lite småcharmiga, rum i Kinshasa.

Såhär mycket packning blev det tillslut. Ska packa upp i mitt slitna, men lite småcharmiga, rum i Kinshasa.

Väckarklockan ringer om en timme men jag kan ändå inte sova. De senaste veckorna har varit... intensiva. Inte fysiskt. Men mentalt. 

Så sent som för två veckor sedan var planen att jag skulle resa efter att först ha genomgått den sista förberedandekursen i Rom. Men så plötsligt: "du ska till Kinshasa. När kan du åka?"

Och på den vägen är det.

Packningen har varit ett ångestberg. Jag tror att det är min hjärnas sätt att kanalisera den monumentala ångest jag känner inför uppdraget som helhet, till något som ändå är någorlunda greppbart. Men ändå. Hur många par skor packar man? Vad har man för arbetsklädsel? Hur mycket personliga guldkantsgrejer kan man tillåta sig att ta med? Och så förstås: Osten. Ända sedan jag gick den förberedande kursen i november-december har det trummats in som ett mantra: "ni ska ta med en present till ert team och den presenten ska vara OST". Det är tydligen svårt att få tag på ost... och så ja, Läkare Utan Gränser är ju när allt kommer omkring en fransk organisation i grunden... Så nu ligger den där. 500 gram Västerbottenost och 400 gram Comté.

Varför gör jag det här? Ja, den frågan ställer jag mig hela tiden och jag är inte ens säker på att jag själv förstår helt och hållet. Det är en sällsam blandning av altruism och egoism. För ingen ska tro att det BARA är för att hjälpa undernärda afrikanska barn som jag väljer att jobba för Läkare Utan Gränser - långt ifrån. Bör jag skämmas för att jag också lockas av det? För det finns ju något nästan makabert över det? Nej, jag tycker inte det. Jag tror nämligen inte att jag skulle göra ett bra jobb om jag inte också uppskattade det för vad det är. Det där dikotoma förhållandet är nog en förutsättning för att jobba för Läkare Utan Gränser. Det säger också alla jag diskuterat frågan med. 

Jag ska gå och njuta av mina sista 40 minuter i min egen säng på lång tid. Och framförallt av att ligga bredvid Cicci. 

Planen just nu är att komma hem nån gång i sommar. Ska sluta ögonen och hoppas på att drömma om det. Lariam (malariatabletterna) dopar drömmarna nåt helt galet.

Godnatt!

Relaterade nyheter

Sandra Jonasson på sjukhuset i Kasai, Kongo-Kinshasa.
Kongo-Kinshasa

Hon sköts med sonen i sin famn

När skottet avlossades bar kvinnan sin yngste son i famnen. Kulan snuddade pojkens axel och gick sedan rakt in i hennes vänstra överarm. Akutläkaren Sandra Jonasson mötte henne på sjukhuset i Kananga, Kongo-Kinshasa. 

Undernärda tvillingar vid Ditekemena vårdcentral, Kongo-Kinshasa.
Kongo-Kinshasa

Tusentals undernärda barn i våldets spår

I delar av Kasai-provinsen i Kongo-Kinshasa lider vart tionde barn av allvarlig undernäring. Trots att den akuta konflikten i stor utsträckning bedarrat har befolkningen fortfarande svårt att få tag i mat och sjukvård, framför allt på landsbygden.

Elisabeth Chihemba och hennes treårige son Elris Kamo i kolerabehandlingscentret i Minova, Kongo-Kinshasa.
Kongo-Kinshasa

Kolera sprids snabbt i södra Kivu

Kolerautbrottet i södra Kivu, Kongo-Kinshasa, växer i omfattning och sedan slutet av juli har vi behandlat fler än 1 200 patienter. Regionens dåligt utrustade vårdcentraler är överfulla och det finns en stor risk att situationen hamnar utom kontroll.

Jag lämnade Bolomba för nio dagar sedan. Två dagar på motorcykel och därefter flyg till Kinshasa.
Kongo-Kinshasa

Äntligen inne på målrakan

Skriver detta på Bryssels flygplats. Lite trött efter långflygning, OTÅLIG att komma hem. Och, måste jag tillstå, lite nervös för hur jag ska reagera när jag kommer hem, hur acklimatiseringsprocessen kommer att vara.