Internflyktingarna i Kurram Agency i nordvästra Pakistan, nära gränsen till Afghanistan, har lyckats fly undan våldet. Men nu står de inför ännu större svårigheter.
– Jag saknar mitt hem. Jag skulle ge vad som helst för att få återvända dit, säger 65-åriga Gul Bibi medan hon stilla gungar fram och tillbaka på sängen i Läkare Utan Gränsers sjukhus i Sadda.
Sadda är den näst största staden i Kurram Agency i FATA, i de halvautonoma och svårtillgängliga områdena vid gränsen mot Afghanistan. Sjukhuset är fyllt av kvinnor med bebisar i famnen eller småbarn som sover vid deras fötter. Det är svårt att avgöra barnens ålder eftersom de flesta av dem är undernärda och ser mycket yngre ut än sin ålder. De flesta barnen är mellan sex månader och fem år och behandlas mot mässling och uttorkning. Föräldrarna måste resa långt för att få den sjukvård de behöver eftersom den pågående konflikten i området, speciellt i milisdrabbade områden som Kurram Agency, har haft en förödande effekt på tillgången till sjukvård i regionen.
Den andra sidan av kriget
Hittills i år har våra team behandlat 213 barn för allvarlig mässling på sjukhuset i Sadda, som är specialiserat på sjukvård till barn. I de flesta fall hade barnen utvecklat lunginflammation och hjärnhinneinflammation och behövde akutvård.
– Det som är upprörande är att så många av sjukdomstillstånden hade kunnat undvikas. Människorna får lida onödigt mycket på grund av striderna i området, säger Rahman Sakhi, en av våra läkare på som ser dussintals sådana fall varje månad.
Eftersom sjukvårdspersonalens tillträde till lokalsamhällena är begränsad förvärras sjukdomarna och patienterna får lida mer än vad de skulle ha gjort om sjukdomar som mässling hade behandlats i ett tidigt skede.
– Det finns ingen anledning att barn ska behöva lida så här. Vi är en del av det här samhället och vi känner föräldrarnas och de övriga anhörigas smärta. Ingen vill se ett barn lida så här, säger Rahman Sakhi.
Sedan attacken mot World Trade Center i New York den 11 september 2001 har fler än 175 hälso- och sjukvårdsinrättningar och 500 skolor i FATAförstörts av milis. Det säger Nizam Khan Dawar som är chef för Tribal Development Network, ett nätverk bestående av lokala organisationer som arbetar för fred och utveckling i provinsen.
– Även i krigszoner ska sjukhus och skolor vara neutrala platser som inte attackeras. Det pågående våldet försvagar sjukvårdssystemet och drabbar kvinnor och barn oproportionerligt mycket.
Nizam Khan Dawar berättar att kvinnliga läkare och sjukvårdpersonal ofta utsätts för våld och hot från militanta grupper som ifrågasätter kvinnors rätt till hälso- och sjukvård, särskilt reproduktiv hälsa.
– Det finns en brist på kvinnor inom sjukvården och allt för få kvinnliga läkare som kan behandla kvinnor. Många gravida kvinnor är särskilt utsatta eftersom de fördrivits av pågående militära operationer och strider i området, säger han.
Kvinnliga läkare, sjuksköterskor och vårdpersonal utsätts fortfarande för påtryckningar av milisgrupper som vill att de ska sluta jobba och stanna hemma.
– Hoten och trakasserierna ökar i många områden, säger han.
Mer än bara ett nummer
Kurram Agency gränsar till de konfliktdrabbade områdena i Khyber Pakhtunkhwa och Balochistan, och till Afghanistan i norr och väster. 2007 förvandlades stora delar av området till ett slagfält när konflikten i grannlandet Afghanistan spred sig till Pakistan och militanta grupper orsakade blodbad och kaos i sin strävan att ta kontroll över området. Sedan dess har sjukhus, skolor och hela byar fallit offer för kriget som dödat hundratals människor och fördrivit ännu många fler.
Fram till 2008, då den pakistanska armén genomförde en militär operation i området, var Kurram Agencyett starkt fäste för talibanerna. De senaste åren har det rått ett oroligt lugn i området och de södra och norra delarna provinsen är numera tillbaka under statlig kontroll. För några veckor sedan fick dock lugnet ett obehagligt avbrott när en skolbuss körde på en vägbomb i Nasti Kot, Parachinar. Busschauffören och ett av barnen dog och många skadades. Nästa månad, när USA ska minska antalet amerikanska soldater i Afghanistan, befarar människorna i området att våldet kommer att öka ytterligare.
Trots att invånarna i Kurram Agency och andra milisdrabbade områden har överlevt död, sjukdom och terror, så lever resten av landet i ovisshet om deras lidande. De är i stort sett osynliga i tv:s nyhetsprogram och i tidningar. När de förekommer är deras namn, ansikten och dagliga kamp för överlevnad nästan alltid reducerad till en siffra i statistiken över dödsfall och fördrivna.
Inget land för en gammal kvinna
Gul Bibi, som kommer från en by i Övre Kurram där det tidigare bodde närmare 20 000 personer, är ett av ansiktena bakom siffrorna. Medan hon sitter på en säng på vårt sjukhus i Sadda och väntar på att hennes åtta månader gamla barnbarn ska behandlas mot uttorkning börjar hon berätta sin historia.
– Vi levde i fred. Vi levde gott liv, säger hon. Vi hade tillräckligt med mat och mark och vi saknade ingenting. Vi hade vår hälsa, våra barn och våra barnbarn.
Hon tar en paus, drar ett djupt andetag, sluter ögonen och fortsätter:
– För tre år sedan förändrades allt. Det var då "de" kom till området och efter det har ingenting varit sig likt.
Hon säger ”de”, nämner de militanta grupperna i området aldrig vid namn. Det första som hände var att kvinnorna förbjöds att lämna sina hem. Sedan började man kidnappa människor i utbyte mot lösensummor.
– Alla var rädda. Vi gick från att leva på en lycklig och fridfull plats där alla visste allt om alla, till att inte veta vem vi kunde lita eller vilka som bodde bland oss.
Så småningom tog våldet fart och de militanta grupperna började bränna ner hus och skolor.
– När jag blundar och ska försöka sova kan jag fortfarande se vår by som brinner. Jag ser byn och jag känner lukten av hur den brinner.
Hennes röst börjar spricka, men hon vill inte ta en paus. Hon säger att hon vill att människor ska veta vad hon har gått igenom.
När ingen ljusning längre fanns i sikte övertalade Gul Bibi sin man att de skulle lämna byn. Hennes man var klen och sjuk vid den tiden, men de visste att de inte hade många alternativ.
– Vi lämnade vårt hem med bara kläderna vi bar på kroppen. Vi gick i fem timmar. Jag hittade en åsnevagn på vägen och bad mannen som körde den att hjälpa mig lyfta upp min man så att han kunde fullfölja resan.
Under de senaste tre åren har Gul Bibi bott i ett tält i ett läger nära sjukhuset.
– En kvinna i min ålder ska inte behöva leva så här. Jag har ett hem och en by och ett land, men jag bor i ett tält med min dotter, hennes barn, hennes man och övriga medlemmar av min familj.
Levnadsvillkoren för den fördrivna befolkningen är långt ifrån idealisk. Stora familjer trängs i små tält och är beroende av statligt stöd eller humanitära organisationer för grundläggande behov som mat, medicin och kläder. Dåliga levnadsförhållanden, brist på rent dricksvatten, undermålig sjukvård och undernäring gör att dussintals barn dör i behandlingsbara sjukdomar som magsjuka, tyfus och luftvägsinfektioner. Mitt i kaoset längtar Gul Bibi efter en säkrare framtid för sina barnbarn, helst hemma i byn.
– Jag har svårt att sova, större delen av nätterna ligger jag och tänker på allt jag har sett. Jag längtar hem, säger hon.
Återställa värdigheten
För närvarande ser det emellertid inte ut som att levnadsförhållanden för de fördrivna kommer att förbättras.
– Befolkningens hälsa hamnar i andra hand när säkerhetsläget är som det är i regionen, berättar Javed Ali, Läkare Utan Gränsers medicinska koordinator med ansvar för att driva hälsoprojekt i FATA.
Han fortsätter:
– Den nordvästra regionen av Pakistan har drabbats hårt av sekteristiskt våld, militarisering och massförflyttningar av befolkningen på grund av kriget mot terrorismen. Det har i sin tur påverkat hälso- och sjukvårdspolitiken och den regionala sjukvården. Sjukvården har militariserats på grund av konflikten i området, det råder brist på medicinsk personal och medicinska förnödenheter och det finns inget system för att övervaka och utvärdera, stärka och stödja en sammanhängande sjukvårdspolitik i området.
Javed Ali betonar vikten av att "gå tillbaka till grunden", vilket innebär att det ska finnas en fungerande sjukvårdsinrättning per 5 000 invånare och att människor ska ha tillgång till sjukvård utan att behöva frukta för sina liv. Även om organisationer som Läkare Utan Gränser har försökt fylla tomrummet när det gäller tillgången till sjukvård i området, krävs en mycket mer integrerad och konsekvent ansträngning på provins- och nationell nivå för att de vars liv har ryckts upp med rötterna ska kunna känna sig som hemma igen.
Texten har tidigare publicerats i Express Tribune Magazine.
