"Jag försökte skydda min familjs hus från att bli förstört när den israeliska soldaten riktade sin pistol mot mig. För att försvara mig puttade jag bort honom och det slutade med att de anklagade mig för att ha försökt döda soldaten.”
Så här börjar Randa* sin berättelse när hon träffar vår psykolog Mariam Qabas. Randa är 24 år och bor i området Mfaqarain Massafer Yatta som ligger söder om Hebron. Mfaqara är en av de byar som den israeliska armén vill riva.
”Jag sov när den israeliska armén kom för att förstöra mina föräldrars hus”, fortsätter hon. ”De sa åt hela familjen att gå ut. En av soldaterna riktade sin pistol mot mig för att skrämma mig men jag knuffade bort honom och ropade att det här är mina föräldrars hus, där de har bott i 25 år, och att de inte fick riva det. Då sprutade de andra soldaterna tårgas i mitt ansikte och jag förlorade medvetandet. De satte mig i militärjeepen, samtidigt som de började riva vårt hus, mitt framför ögonen på min familj.
Först förde de mig till Atsyiun-fängelset och sedan till El Maskubia-fängelset för förhör. Det tog flera dagar innan jag ställdes inför rätta. Min familj fick betala 5 000 israeliska shekel (cirka 10 000 kronor) för att de skulle släppa mig. Efter tio dagar i fängelse släpptes jag på villkor att jag inte återvänder till Mfaqara på tre år och inte deltar i någon demonstration eller verksamhet mot den israeliska armén.
Att en ung palestinsk kvinna som lever i södra Hebron arresteras, skadar hennes rykte. Ingen kommer att vilja gifta sig med henne. Så det som hände påverkade mig djupt. Jag gick inte ut, jag kunde inte sova och jag var arg på mig själv.
Sen kom jag i kontakt med Läkare Utan Gränsers psykolog som hjälpte mig att få tillbaka mitt självförtroende. Jag fick lära mig hur jag ska hantera mina känslor efter det som inträffade.
Jag bestämde mig för att slutföra mina studier i socialt arbete och nu arbetar jag med studenter på en skola. Jag har deltagit i Läkare Utan Gränsers ledarskapsutbildning och jag har lärt mig mycket; att förbättra mina kommunikationskunskaper, hålla mig lugn och hur jag kan hjälpa utsatta personer i samhället. Jag kan nu ge så kallad psykologisk första-hjälpen till människor som upplevt något traumatiskt och jag vet vart jag ska hänvisa dem om de behöver fortsatt stöd. Det gör mig glad.”
Och med det avslutar Randa sin berättelse – med ett stort leende och med hopp om att hon ska kunna bidra till förändring och fred i sitt samhälle.
*Namnet är ändrat
