Han överlevde en våldsam konflikt och sjukdomen kala azar. De upplevelserna gjorde att han bestämde sig för att bli sjuksköterska. I dag har sydsudanesen Francis Gatluak arbetat för Läkare Utan Gränser i 23 år - både på hemmaplan och i andra afrikanska länder.
För 30 år sedan när Francis Gatluak var en pojke, tvingade inbördeskriget hans familj att fly sin lilla by i delstaten Unity, i de norra delarna av vad som i dag är Sydsudan. De flyttade till en annan by, Bao, där Francis äldre bror hade blivit sjuksköterska. Senare började brodern arbeta i staden Leer, omkring en dags gångväg bort, i en av våra primärvårdskliniker.
Att överleva i en våldsam och blodig konflikt var en anmärkningsvärd prestation. Men under senare delen av 1980-talet, började svårt sjuka människor komma till vårt projekt i Leer. De var magra, svaga och hade ont. Personalen på kliniken förstod inte vad som hände. Det var inte krigsskador, men ändå höll människor på att dö.
Blev sjuk
Francis bror blev även han snart sjuk och behandlades med tyfoidmedicin. Francis gick till Leer för att ta hand om honom och tog hem honom när han började må bättre. Men Francis bror blev sämre igen, och Francis och en annan man bar tillbaka honom till Leer på en smal träsäng - en uttröttande tredagarsfärd. Han bror avled dock efter att de kommit fram.
Efter att ha gått tillbaka till Bao började även Francis att känna sig sjuk.
– Min kropp kändes varm, jag hade feber och efter ett tag kändes det som om någonting växte i min mage. De gav mig traditionell medicin, men den hjälpte inte. Så jag sa okej, jag vill inte sluta som min bror som väntade alldeles för länge med att gå till sjukhuset... Jag gick till Leer, säger han.
Flera andra sjuka personer gick med Francis. Det var 1989 och Läkare Utan Gränser hade börjat testa patienter för en föga känd sjukdom som kallades kala azar, en sjukdom som frodas i fattiga, oroliga områden med begränsad sjukvård.
Giftig behandling
Unity var då en perfekt grogrund för kala azar. Svält hade gjort människorna extra mottagliga för sjukdomar, och många som tvingats flytta till området var inte naturligt immuna mot sjukdomen - båda resultat av inbördeskriget i Sudan. Men vid den tidpunkten kunde inte vi göra de diagnostiska testen i Leer. Blodproven skickades till ett labb i Nairobi och det tog en månad innan resultaten kom. Francis första test för kala azar var negativt när det kom tillbaka, men det andra testet var positivt - två månader efter att han anlänt. De flesta människorna han hade gått med till Leer överlevde inte så länge.
– Vi var 18 personer och 15 av dem dog innan de fick någon medicin, säger han.
När Francis fick sin diagnos kunde han börja sin behandling: två smärtsamma sprutor om dagen med sodium stibogluconate (SSG) i 30 dagar. Utvecklad på 1930-talet är den här behandlingen giftig nog att döda en del patienter, men det var allt som fanns då. 2002 började vi behandla patienter med en kombination av SSG och medicinen paromomycin i 17 dagar, det var säkrare och effektivare.
Började som översättare
Francis uthärdade den svåra SSG-behandlingen och blev frisk. Eftersom han pratade en del engelska frågade våra medarbetare honom om han ville stanna och arbeta med dem som översättare. Han gjorde det i några månader, under tiden kom han fram till att han ville göra mer.
Han började assistera vid behandlingar och lärde sig att ge vård, och tog sedan ytterligare ett modigt steg som räddade många liv.
– Ingen av patienterna vid behandlingscentret kom från Leer. Jag visste att alla patienterna kom från samma område som jag, säger han.
Nästan alla fall kommer från området Duar, nära Bao, där många svälter. Francis uppmanade teamet i Leer att resa till Duar och ge behandlingar där. Vi sände först dit ett undersökningsteam, Francis reste med dem.
– Vi åkte och fann en hel del hus som stod tomma. Ibland hittade vi bara delar från skelett, säger Francis.
På andra håll var hela familjer sjuka. I en by testade 90 procent av invånarna positivt för kala azar.
Jobbat i 23 år
Epidemin i Unity varade från 1984 till 1994 och tog fler än 100 000 liv, en tredjedel av områdets befolkning. Francis initiativ sporrade Läkare Utan Gränser att öppna en klinik i Duar 1990, där omkring 10 000 människor behandlades för kala azar under det första året. Vi behandlade totalt 19 000 patienter med kala azar i det som nu är Sydsudan mellan 1989 och 1995 och sedan dess har vi arbetat för att forskning och utvekling av nya läkemedel och diagnosmetoder av denna ”bortglömda” tropiska sjukdom ska ta fart.
I dag har Francis arbetat som sjuksköterska i 23 år för Läkare Utan Gränser. Han har varit fältarbetare i andra afrikanska länder och nyligen kom han tillbaka till sjukhuset i Leer, där han nu har ansvar för tuberkulos-avdelningen. Och han reste nyligen till Washington DC för att tala för organisationen när vi fick det prestigefulla J. William Fulbright-priset för internationell förståelse 2012.
Även bland de många hängivna medarbetare sticker hans historia ut, en resa som började i de svårigheter han både såg och upplevde själv.
– Jag tänkte mig inte att jobba med sjukvård… men efter all död jag såg och efter min behandling kände jag att det här är den viktigaste saken jag kan göra, säger han.
