Hoppa till huvudinnehåll

PATIENTKLUBBAR RÄDDAR LIV

Publicerad 18 juli 2014

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Varaidzo Chipunza och hennes man Antony Chivanga har levt med hiv i tre år. Sedan Läkare Utan Gränser införde patientklubbar tycker de att det är mycket lättare att leva med viruset. FOTO: Solenne Honorine

Varaidzo Chipunza och hennes man Antony Chivanga har levt med hiv i tre år. Sedan Läkare Utan Gränser införde patientklubbar tycker de att det är mycket lättare att leva med viruset. FOTO: Solenne Honorine

Under den internationella aidskonferensen 20 - 25 juli i Melbourne ska strategier skapas för att bekämpa den främsta pandemin i vår tid. Hiv dödar fortfarande runt 1,5 miljoner människor varje år, de flesta av dem i fattiga länder i Afrika söder om Sahara. Ett av de stora hindren för att människor ska få tillgång till vård är avstånden till vårdcentraler där de kan få medicinerna. Patientnära vårdmodeller som används i Läkare Utan Gränsers pilotprojekt undenröjer det hindret.

I Gutudistriktet på Zimbabwes landsbygd har Läkare Utan Gränsers pilotprojekt med patientgrupper förenklat livet för dem som lever med hiv.

Den stora hemligheten

När 68-årige Arnon Chipondoro fick veta att hans dotter Elizabeth var hivpositiv sköljde en våg av lättnad över honom ”jag också” sa han och kramade om henne. Han hade levt med sin hemlighet i tre års tid – en hemlighet som han misstänkte att han delade med många andra i byn. I Zimbabwe lever en av sju vuxna med viruset och det slår till utan urskiljning, så långt ut som i denna avlägsna by Lowlands, en samling hyddor med halmtak på savannen.

Under de senaste tre åren har Arnon smugit ut från sitt hus vid fyra på morgonen för att gå genom bushen under den stjärnbelysta himlen till kliniken i staden. Diskret, för om grannarna såg att han försvann iväg för ofta skulle de börja skvallra om att han kanske har hiv. Arnon använde bara sin mobil som ficklampa när han korsade floden som skiljer hans by från staden Gutu. Han drog upp byxorna på låren och gick försiktigt för att inte halka på de lösa stenarna. ”Det är den bästa genvägen”, säger han. ”Under regnsäsongen måste jag gå längs vägen och då tar det fem till sex timmar att komma fram.” Bra dagar hann han till kliniken till klockan sju – tillräckligt tidigt så att bara de patienter som sovit på klinikens veranda var före honom i kön av människor som kommit för att träffa en sjuksköterska eller läkare. Han var klar mitt på dagen och skyndade sig hem för att hinna innan det blev mörkt. ”Och det är bara för att hämta mediciner, inget mer. Vi träffar inte ens en läkare. De patienter som behandlingen fungerar för behöver inte undersökas varje gång”. Hans vän Varaidzo Chipunza stämmer in: ”Men nu är det skillnad, nu när vi kommer till kliniken har de redan förberett våra mediciner och vi behöver inte köa.

En resa istället för flera

Varaidzo hör till Arnons patientklubb, en patientnära vårdmodell som Läkare Utan Gränser har infört i Gutu-distriktet i Zimbabwe sedan ett år. I en patientklubb reser bara en av medlem till kliniken för att hämta mediciner till alla. Det betyder att numer behöver Arnon bara göra resan till kliniken en gång per år. Det är när alla i gruppen gör en årlig läkarundersökning för att se så att medicinerna fungerar ordentligt. De andra gångerna så behöver inte han gå, utan hans livräddande piller levereras till byn nästan ändra fram till dörren, av en annan medlem i patientklubben. Det innebär att han inte behöver missa en arbetsdag på åkern som ger honom inkomst för familjens överlevnad. Arnon behöver inte längre välja mellan sin långsiktiga hälsa och sin kortsiktiga ekonomiska överlevnad. Det betyder också att han nu ingår i en grupp som stöttar honom om han får biverkningar av medicinerna, människor som han kan prata med om den livslånga börda det innebär att leva med hiv. Patientklubben lyfte tyngden av att bära viruset som en hemlighet från hans axlar.

Patientklubben Tashinga

Arnon, hans dotter Elizabeth och tre andra i byn Lowland har bestämt att sjukdomen inte ska få isolera dem. För att visa att de trotsar sjukdomen har de döpt sin patientklubb till Tashinga som på språket shona betyder ”Vi har lidit, men vi fortsatte kämpa”.

Elizabeth öppnar en tunn skolanteckningsbok full av handskrivna anteckningar. ”Det är vår konstitution”, förklarar hon. Regel nummer ett: Om en gruppmedlem har problem, måste de andra hjälpa honom eller henne. Regel nummer två: Gruppmötena är obligatoriska. Regel numer tre: Det som sägs på mötena är konfidentiellt. Sedan fortsätter det med detaljer kring reglerna som de fem medlemmarna själva bestämt. Pengar är så klart ett problem. När en av dem går till kliniken, ska han eller hon få en dollar var av varje medlem för att kompensera för utebliven arbetsinkomst och för att ha råd att äta i staden. Solidariteten som skapas av en gemensam hemlighet används produktivt, eftersom det alltid blir en blir en slant kvar. Gruppens inkomst växer för varje månad och de planerar att bygga en gemensam kycklingfarm.

Men det inte är en hemlighet längre, inte riktigt. Gruppen Tashinga har börjat prata med andra i byn om vikten av att testa sig och påbörja behandling, inte bara för att för att inte insjukna och dö på grund av hiv. Forskning har visat att hivbehandling minskar risken att överföra smittan till andra med 96 procent.

Klubben förändrade livet

Att människor följer sin behandling är en nyckelaspekt för att bromsa hivepidemin, men det kan bara ske om människor kan få tillgång till behandling utan hinder. ”Sedan patientklubben bildades har mitt liv förändrats. Att träffa andra människor som är hivpositiva har gjort att jag accepterar min situation. Nu kan jag prata öppet om det”, säger Varaidzo. Självklart kände alla medlemmarna i gruppen varandra innan, det finns ingen anonymitet på den Zimbabwiska landsbygden. Men det var en ren tillfällighet att de fick veta att de andra också var smittade, genom att de stötte ihop med varandra på kliniken i Gutu. De berättar att det är minst fem personer till som är hivpositiva. ”De vill inte att någon ska veta om det, så de går till en annan klinik som ligger ännu längre bort”, säger Antony Chivanga, Varaidzos man. Han ler: ”Men vi vet! De kommer så småningom att bli en del av vår klubb.” 

Relaterade nyheter

Winnie är 25 år och testade positivt för hiv för två år sedan och har gått på antiretroviral behandling sedan dess. Bilden är tagen på vårt sjukhus i Homa Bay, Kenya.
Hiv/Aids

Aids slår hårt i Afrika söder om Sahara

Även om stora framsteg gjorts inom det internationella hivarbetet under det senaste decenniet är antalet dödsfall i aids fortfarande oroväckande högt i Afrika söder om Sahara.