I Monrovia, Liberia driver vi ELWA3 som är det största ebolacenter som någonsin har byggts. Daniel Lucey arbetar som läkare på ELWA3. Här berättar han om dagen då den Momodu, en ovanligt talangfull tioåring, blev utskriven från vårt behandlingscenter i Monrovia.
Idag får Momodu åka hem. Han är tio år gammal och har varit här i tre veckor, vilket är en lång tid på ett ebolacenter. Igår fick vi hans senaste testresultat, och de var äntligen negativa. Han satt i tältet som ligger precis bredvid vårt kontor, så jag kunde berätta resultatet direkt. Han blev överlycklig. Han hoppade upp och ner med ett stort leende och viftade med sina armar. Han hade överlevt ebola.
När Momodu kom hit var han väldigt sjuk och kunde knappt sitta upp i sängen. Han fick sätta sin tilltro till att sjuksköterskor och patienter som var på bättringsvägen skulle hjälpa honom att dricka och äta.
Patienter som har börjat återhämta sig brukar jag kalla ”för-överlevare”. De är tillräckligt starka för att gå runt och hjälpa de svagare patienterna även om deras blodprov visar att de inte är redo att bli utskrivna.
Det var en man som hjälpte Momodu extra mycket– en patient som stannade kvar på sjukhuset även efter att han hade tillfrisknat. Det hjälpte verkligen Momodu att ha någon som tittade till honom dag och natt, tills han hade möjlighet att sitta upp och äta själv. Det var ett stort ögonblick när han tillslut orkade gå ut ur tältet och sätta sig i en stol utanför.
Under återhämtningstiden brukade Momodu alltid sitta på en speciell plats i skuggan tillsammans med en elva år gammal flicka, en femårig pojke och två yngre barn. Att leka tillsammans, mata varandra och uppmuntra varandra att fortsätta kämpa kan verkligen hjälpa folk att överleva ebola, oavsett om det handlar om barn eller vuxna.
Momodu älskade att rita teckningar – vackra bilder i färg. Alessia, som är en sjuksköterska från Italien, gav Momodu några färgpennor och ritpapper. Han ritade en ny bild varje dag – han visade säkert upp tio olika bilder för mig. Det går naturligtvis inte att ta med sig någonting från hög-riskzonen, inte ens papper, så vi tog fotografier av hans teckningar och förstorade och laminerade dem. Idag gav vi dem till honom som en avskedspresent.
Momodu har verkligen gjort ett stort starkt på oss i personalen. Vi har satt upp kopior av hans bilder på väggarna utanför kontoret. Folk som går förbi stannar för att beundra dem. Momodu är en väldigt talangfull liten pojke, och jag undrar verkligen vad han kommer att göra om 15 år – jag hoppas att han har vuxit upp till att bli en känd Liberiansk konstnär. Idag är Momodu dock som vilken annan tioåring som helst: han ler, går, pratar och ritar vackra bilder.
Det är en fin dag för oss allihop.
