På vårt ebolacenter i Foya, Liberia, dör cirka två tredjedelar av patienterna. Men en del lyckas behålla livsglädjen mitt i tragedin.
Patienterna samlas på träbänkar och plaststolar. Ur radion strömmar tonerna av Azonto, musik från Ghana. Människor är svaga, ligger i sina sängar och försöker bekämpa den dödliga angriparen i sina kroppar. Alla utom en; Mamadee, en elvaårig pojke som dansar en Azontodans samtidigt som de andra patienterna ser på. Han hoppar, duckar, stegar åt sidan, först till vänster, sedan till höger, han hoppar igen, vänder, svänger på höfterna och skakar armarna. Han slutar inte, han blir inte trött. Det är svårt att tro det, men Mamadee är en patient. En ebolapatient.
Eftersom alla kläder och saker måste brännas när patienten tas in på ebolacentret, så har Mamadee på sig en t-shirt stor nog att rymma två personer. Till den bär han gråa pyjamasbyxor och blå sandaler som är minst tre storlekar för stora.
Men varken för stora kläder eller ebola hindrar honom från att dansa. En del patienter avundas honom och personalen älskar honom. Mamadee är ebolacentrets stjärna och hans berättelse är speciell.
När Mamadee första gången skrevs in på centret den 15 augusti visade hans ebolatest negativt och han skrevs ut. Eftersom han kommer från byn Sarkonedu som ligger för långt bort för att resa samma dag, stannade han över på ett vandrarhem. Han fick då symptom som illamående, feber, ont i musklerna, magont, diarré och blev väldigt trött.
– Det var tydligt att han hade ebola. Bara gulsoten fick oss att tveka, säger Roberta Petrucci som är läkare. Han behandlades med multivitaminer, paracetamol, vätskeersättning, antibiotika och malariamedicin, eftersom testerna visat att Mamadee även hade malaria.
Ännu ett test
Den 20 augusti kom det andra ebolatestet och var som förväntat positivt. Men det som inte passade in i den vanliga bilden av ebolapatienter var att Mamadee samtidigt mådde bra och sprang omkring.
– Vi kunde inte tro det vi såg. Vi trodde att det skett ett misstag, säger Roberta Petrucci.
Men ett test som togs några dagar senare visade även det positivt.
– Labtesten visar i princip aldrig fel och speciellt inte två gånger i rad med samma patient, säger Roberta Petrucci.
Så även om Mamadee inte visade symptom, kunde han teoretiskt sett fortfarande smitta.
– Vi hade inget val än att behålla honom på ebolacentret eftersom resultaten fortfarande visade positivt.
Omgiven av sjuka patienter stod Mamadee för underhållningen. Om dagarna sov han, åt, pratade med de andra patienterna och dansade, förstås. Han lyckades göra allt till en leksak, en bit papper, en läskflaska eller en vattenpåse.
Men ett ebolacenter är så klart ingen plats ett barn vill vara på och tristessen kommer snabbt.
– Jag vill härifrån. Två veckor är nog. Jag saknar mitt hem, mina vänner och till och med att gå i skolan, sa Mamadee.
Men han klagade aldrig eller frågade efter laboratoriesvaren som de andra patienterna gör.
– Människorna i de gula regnrockarna tog hand om mig på ett bra sätt och de hjälpte en massa andra sjuka patienter också.
Sprider glädje
Men Mamadees önskan gick inte att uppfylla eftersom hans test den 30 augusti även det visade positivt.
– Hans journal är enastående, men inte exceptionell. Men hans inställning är definitivt det. Varje dag sprider pojken bra energi till patienter och anställda. Han ler alltid och är glad. Alla tycker om honom och vi kommer att sakna honom oerhört när han åker härifrån, även om vi för hans skull hoppas att han kommer härifrån så snart som möjligt, säger Roberta Petrucci.
Ebolacentret är ingen lekplats. Mamadee har sett fruktansvärda saker på avdelningen där ebolapatienterna lever.
– Den här platsen är full av döda människor. Ebola är en sjukdom som gör att man kräks och blöder ur näsan och sedan dör man. Jag kommer att berätta det för mina vänner när jag kommer hem, säger han.
En vecka efter det skrevs Mamadees syster, Mayan, in på ebolacentret. Hon var fjorton år och gick bort efter bara några dagar, bara ett tält bort från sin bror. När Mamadees mamma med tårar i ögonen berättar att Mayan har dött, behåller Mamadee lugnet och säger:
– Gråt inte mamma.
Den 4 september kommer Mamadees fjärde ebolatest tillbaka från grannstaden Gueckedou i Guinea. Det är äntligen negativt. Mamadee rusar ut från ebolacentret:
– Jag är väldigt glad idag, säger den unga pojken, omedveten om den dödliga kamp han just har vunnit.
Mamadee vann den här gången, men ebola besegrar alldeles för många i snabb takt.
Se Mamadee dansa
