Hoppa till huvudinnehåll

Principerna som visar vägen

Publicerad 26 juli 2013

Bildspel

Bildspel i fullskärm
De humanitära principerna gör det lättare för oss att få tillträde till människor i konfliktområden, som här i östra Kongo.

De humanitära principerna gör det lättare för oss att få tillträde till människor i konfliktområden, som här i östra Kongo.

Inom Läkare Utan Gränser talar vi ofta om neutralitet, oberoende och opartiskhet. Men vilken roll spelar dessa humanitära principer för vårt arbete? Och är de fortfarande relevanta, 150 år efter att de föddes på slagfältet i norra Italien?

Det var i Solferino alltsammans började, i juni 1859. En schweizisk bankir vid namn Henri Dunant var på genomresa och blev vittne till ett av århundradets blodigaste slag. I tre dagar hade österrikiska trupper stridit mot franska och italienska styrkor och förödelsen var total. Närmare 40 000 soldater hade dödats eller sårats. Dunant såg det obeskrivliga lidandet hos dem som lämnats kvar att dö på slagfältet och bestämde sig för att göra något.
 
Tillsammans med kvinnor från trakten organiserade han en hjälpinsats. Om den drabbade var fransman, italienare eller österrikare var oväsentligt – alla som behövde det skulle få vård.
 
Och så såddes fröet till de humanitära principer om oberoende, opartiskhet och neutralitet som sedan dess varit vägledande för humanitära organisationer. För Röda korset, som Dunant själv var med och startade, liksom för Läkare Utan Gränser och andra aktörer vars främsta uppgift det är att rädda liv och lindra nöd där det behövs som mest.

Etisk kompass

Till skillnad från internationell humanitär rätt, inskriven i de bindande Genèvekonventionerna, är de humanitära principerna ingen lag. Snarare fungerar de som en etisk kompass och ett effektivt redskap för en organisation som Läkare Utan Gränser att kunna göra just det som är syftet – att ge hjälp utifrån behov och utan några andra hänsyn än de rent medicinska.
 
Men de här principerna, som länge har fungerat som en garant för hjälporganisationernas tillträde till människor i nöd, som ett slags dörröppnare för att få tillstånd av hårdföra regeringar likaväl som av rebellrörelser, blir nu allt oftare ifrågasatta. Allt fler menar att de har spelat ut sin roll, att de komplexa kriser som uppstått efter kalla kriget inneburit helt nya spelregler där begrepp som neutralitet och oberoende förlorat sin giltighet. Inte minst tydligt blev detta efter att USA inledde sitt krig mot ”terrorismen” som på flera håll, kanske främst i Afghanistan, har svepts in i en humanitär mantel för att öka legitimiteten.
 
Men hur är det då för Läkare Utan Gränser, en av få renodlat humanitära aktörer i den ”dunantska” traditionen? Har principerna förlorat sin betydelse för fältarbetarnas möjlighet att nå fram till människor i nöd? Är det dags att sluta använda ord som neutralitet i konflikter där vi faktiskt inte kan hjälpa alla som är i behov av stöd, som nu senast i Syrien?

Som organisation är vi neutrala. Men på ett sätt kan man ändå säga att vi tar ställning – för de svaga och de förtryckta. Jonathan Whittall

Ingen helig graal

Nej, principerna är lika viktiga som någonsin. Det menar Jonathan Whittall på Läkare Utan Gränsers enhet för analys och påverkansarbete i Bryssel, och med lång praktisk erfarenhet av att förhandla med krigsherrar och regeringsföreträdare. Men de ska ses för vad de är, poängterar han, det vill säga redskap att nå fram till människor med behov av hjälp och inte, som ibland är fallet, som en helig graal att följa in absurdum. 

– Kärnan i humanitärt arbete är idén om opartiskhet, att vem som helst ska få vård och hjälp oavsett sin politiska, militära eller religiösa tillhörighet. Men denna opartiskhet, det vill säga att det enbart är det medicinska behovet som avgör om man ska göra en insats eller inte, kan också uppfattas som ett hot av dem som har kontrollen över ett område.
 
Opartiskhet som ett hot – men samtidigt en nödvändig motvikt till den försummelse som makthavarna i ett konfliktområde gjort sig skyldiga till. Det är ju i första hand staten, eller den lokala makten, som har ansvar för att skydda sin befolkning. Först när de inte lever upp till detta ansvar kan och bör en humanitär aktör träda in på banan, för att i någon mån gottgöra maktens försummelse.

– Men för att visa att vi verkligen bara vill vara den där motvikten är det nödvändigt att bevisa att vår insats inte kommer att användas för att stödja den andra sidan i konflikten. Och där blir neutraliteten och oberoendet, framför allt det finansiella, användbara verktyg. Om vi ska kunna arbeta i dagens allt mer komplexa konflikter måste vi se till att vi inte uppfattas som att vi tar ställning i konflikten.
 

Otydliga konflikter

När Läkare Utan Gränser bildades 1971 pågick kalla kriget som värst. Fronten var kristallklar, det var öst mot väst och de båda supermakterna hade delat upp världen mellan sig. Väpnade konflikter utspelade sig mellan stater, eller mellan en regering och en upprorsrörelse, vilket underlättade för humanitära organisationer att hitta en partner för att förhandla fram tillstånd att bistå de drabbade.
 
Men så föll Berlinmuren, Sovjetunionen upplöstes och med den även det bipolära systemet. Sedan dess har konflikterna i stor utsträckning ändrat karaktär och blivit rörigare, med otydliga och föränderliga frontlinjer. Och sedan USA inledde ”kriget mot terrorismen” har det blivit ännu svårare för humanitära organisationer att manövrera. Det är också ofta betydligt farligare.

Mer står på spel

David Veldeman har arbetat många år i fält för Läkare Utan Gränser. Han menar att diskussionen om principernas relevans egentligen inte alls är ny men att dagens verklighet har gjort att den har blossat upp med förnyad fart. 

– Mer står på spel i dag, det är mer folk inblandade, mer pengar, större förväntningar från allmänheten och högre krav på ansvar. Allt detta har lett till större utmaning för de humanitära principerna och för de organisationer som vill leva upp till dem. 

– Ett tydligt exempel är Syrien, fortsätter han. Där är ett hundratal grupperingar inblandade i konflikten. Vem ska man då förhandla med för att få tillträde till civilbefolkningen? Och om vi inte får tillträde till alla som är i behov av hjälp, är vi då verkligen neutrala? Det finns många frågor och svaren är inte alltid självklara.
 
Att Läkare Utan Gränser ändå håller fast vid de humanitära principerna kan många gånger ha avgörande betydelse, säger han och berättar om när han jobbade i södra Sudan under inbördeskriget. På kliniken tog man emot skadade från båda sidor av konflikten, regeringssoldater och oppositionella låg i sängarna bredvid varandra och spelade kort. Inte ett vapen så långt ögat nådde. Och detta enbart på grund av att båda sidor märkte att Läkare Utan Gränser inte tog ställning i konflikten utan behandlade alla som var i behov av vård.
 
– Men även om principerna är lika giltiga i dag som någonsin kan de också arbeta emot oss. Om det till exempel skulle inträffa en jordbävning i Pakistan är det bara militären som har tillräckligt med kapacitet för att göra en insats i större skala. Det här kan bli ett problem för oss eftersom det då kan verka som om vi samarbetar med den pakistanska armén. Detta kan i sin tur försvåra våra insatser i de delar av landet där samma armé för en väpnad kamp mot oppositionella. Varför skulle de lita på vår opartiskhet, om de tror att vi samarbetar med deras fiende?

Hjälpen är målet

Det är också de humanitära principerna som framför allt skiljer det humanitära biståndet från utvecklingsbistånd. Medan det senare är långsiktigt och mer inriktat på bestående samhällsförändringar är det humanitära stödet kortsiktigt och handlar inte om något annat än om att rädda liv här och nu, inte om att få stopp på kriget eller om att tillsätta demokratiska krafter.

– För oss är hjälpen i sig målet, det är inte vägen till ett annat mer politiskt betingat mål. Och att en så stor andel av våra pengar kommer från privata givare garanterar vårt oberoende och gör det möjligt för oss att agera oavsett givarländernas intressen, säger Jonathan Whittall.
 
Ett exempel – eller snarare skräckexempel – på hur det kan gå när organisationerna är i händerna på statliga givare är Afghanistan.

– Nästan alla hjälporganisationer är så intrasslade i Natos statsbyggarprojekt att begreppet humanitär i princip har förlorat sin innebörd. Istället för att baseras på behov så kanaliseras hjälpen till områden där den lokala regeringen behöver stärkas på bekostnad av oppositionen. Nödhjälp har blivit ett sätt att bekämpa upproret. Om det skulle vara ett effektivt sätt att distribuera hjälp så hade det varit en annan femma. Men i verkligheten är det nästan alltid så att när hjälpen används för att bidra till statsbyggandet så går den sällan till dem med störst behov.
 
Detta sammanblandande av humanitärt arbete, politiskt färgat bistånd och militära insatser – ofta allting på en och samma plats – gör att många makthavare inte litar på att en organisation som Läkare Utan Gränser verkligen lever upp till de humanitära principerna. Inte minst i samband med upproren i Mellanöstern och Nordafrika har Jonathan flera gånger mötts av kalla handen, berättar han. 
 
– I Libyen fick jag ett klart besked från regeringen Khadaffi att de inte tänkte ta emot någon humanitär hjälp från en organisation som kommer från samma plats som de som bombar deras land. Och i Syrien har vi ju inte heller fått tillstånd att göra en insats i regeringskontrollerade områden. Inte för att de har något emot nödhjälp utan till följd av rädslan för politiska agendor hos hjälporganisationerna.

– Vad vi har gjort på flera håll, till exempel i Bahrain, är att vi har vänt oss till civilsamhället istället som redan varit aktiva för att bistå de drabbade. Och då har plötsligt begrepp som patientsolidaritet och närhet blivit betydligt mer relevanta än oberoende och neutralitet.
 
Över huvud taget är det viktigt att komma ihåg varför principerna finns, poängterar Jonathan, det vill säga för att vi ska kunna utföra vårt arbete så effektivt som möjligt. Aldrig som ett mål i sig.

– Som organisation är vi neutrala. Men på ett sätt kan man ändå säga att vi tar ställning – för de svaga och de förtryckta.
 

Aktuellt om Afghanistan

Skador på Al Daqaq-sjukhuset i Aleppo, Syrien, som vi stödjer.
Nyheter från fältet

Den urskillningslösa bombningen av Aleppo måste upphöra

Vi kräver att den syriska regeringen och dess allierade upphör med bombattackerna som orsakat ett blodbad på Aleppos befolkning. 

Al Daqaq-sjukhuset i östra Aleppo attackerades 23 juli.
Nyheter från fältet

Två sjukhus bombade i östra Aleppo

I går morse bombades två sjukhus i Aleppo. Nu finns bara två sjukhus kvar med kirurgisk kapacitet i ett område som omfattar 250 000 personer.
 

Den 23 juli skadades ett sjukhus vi stödjer i Aleppo, Syrien, svårt när det bombades.
Nyheter från fältet

Aleppo utsatt för massiva bombattacker

Sedan vapenvilan i Syrien bröts har staden Aleppo utsatts för kraftiga attacker. Vi fördömer de urskillningslösa bombningarna i civila områden.
"Världen ser på medan civila är fångade i staden", säger vår landansvarige.

Al-Daqaq-sjukhuset i östra Aleppo drabbades av bombningar i juli.
Nyheter från fältet

"Vi attackeras nästan varje dag"

I tisdags kväll skadades Al Zahraa-sjukhuset i Aleppo i ett flyganfall. Personalen tvingades avbryta all verksamhet. Lyckligtvis dödades inga människor i attacken. 

I fokus

Athmahlägret i norra Syrien. En pojke får sin brännskada omlagd.

Syrien

Varför arbetar vi i Syrien?

  • Väpnad konflikt 
  • Flyktingar
Människor på flykt undan våld i Kongo-Kinshasa. Läkare Utan Gränser gör ofta insatser i flyktingkriser.

Flyktingar

Vi arbetar världen över för att bistå flyktingar och internflyktingar med allt från psykologisk vård till livsviktig näringsersättning.

Ett av våra räddningsteam närmar sig en flyktingbåt för att ta personerna till räddningsfartyget MY Phoenix.

Medelhavet

Tiotusentals människor flyr från våld och oroligheter i sina hemländer och beger sig iväg på en farlig resa över Medelhavet till Europa.