Hoppa till huvudinnehåll

Radion på högsta volym bredvid kudden

Publicerad 25 december 2016
En av våra matassistenter som går runt med en stor hink och delar ut en sorts mjölk till patienterna åtta gånger om dygnet.
En av våra matassistenter som går runt med en stor hink och delar ut en sorts mjölk till patienterna åtta gånger om dygnet.
Foto: Johanna Lönn

I natt hade jag min första on-call. Det innebär att jag är den som all nattpersonal hör av sig till om det är något akut som händer. Ungefär var tionde dag, lite beroende på hur många internationella fältarbetare som är här, är man on-call.

Jag var så rädd för att sova för djupt och missa ett anrop att jag hade min radio på högsta volym bredvid kudden!

De vanligaste samtalen man får är om en patient blivit akut sämre, eller att en ny patient har kommit till akuten och behöver påtittas. Samtalen kommer från hela sjukhuset och det kan verkligen variera från natt till natt hur mycket man har att göra. Om man själv inte känner att man kan hantera situationen så har man alltid en läkare som också är on-call som backup. Det är skönt att ha som trygghet. 

Mina käraste ägodelar under on-call som jag inte går någonstans utan: min anteckningsbok, pannlampa och radio. Mina käraste ägodelar under on-call som jag inte går någonstans utan; min anteckningsbok, pannlampa och radio. 

Förutsättningarna för att arbeta här är mils skilda från den högteknologisk sjukhusmiljön där hemma. Vi har ett labb som dagtid kan göra grundläggande undersökningar som till exempl urinprov, göra viss tuberkulos-test, räkna vita blodkroppar och mäta hemoglobin-nivåer. Vissa andra prover kan vi skicka till ett närliggande labb, men annars så får man i stor utsträckning förlita sig kliniken, på vad man kan se och känna. Jag lär mig otroligt mycket både av personalen och av de erfarna fältläkarna här. Det är verkligen en konstform hur man diagnostiserar saker när man inte har tillgång till allsköns blodprover. Många av sjukdomarna vi möter här har jag dessutom bara läst om men aldrig sett förut, medan mina sydsudanesiska kollegor har stenkoll på både förlopp och symptom. Varje dag lär jag mig nått nytt! 

Även om jag har insett att man kan göra mer än man tror med mindre än man tror är det såklart frusterande med de begränsningar som finns. Jag är otroligt imponerad av personalen här, som oftast själva bor i lägret, och som kommer till jobbet varje dag och som verkligen gör det bästa av de förutsättningar som finns. De har själva ofta flytt från sina hem, men ändå är de här och visar så mycket medkänsla och arbetsglädje. Det är inspirerande.