Nu när vintern kommit till östra Ukraina stöttar vi sjukhus på båda sidor om frontlinjen. Aleksander är en av många som har blivit drabbade av striderna, och vårdas på ett av dem sjukhus som vi stödjer.
Aleksander är från Debaltseve, en stad med 25 000 invånare i Donetskregionen i östra Ukraina. Staden ligger precis vid frontlinjen i den pågående konflikten mellan Ukrainas regeringsstyrkor och rebelltrupperna. Trots att ett avtal slöts om eldupphör den 5 september utsätts stadens utkanter nästan dagligen för raketbeskjutning. Aleksander skadades den 13 oktober och vårdas på sjukhus i staden Svitlodarsk i regionen. Läkare Utan Gränser förser sjukhuset med medicin och utrustning för att vårda skadade. Aleksander träffar också en psykolog från Läkare Utan Gränser för att lära sig att hantera sin traumatiska upplevelse.
”Jag har bott i Debaltseve i hela mitt liv och arbetade som lokförare i 38 år. Min lägenhet ligger centralt i staden. Min mamma bor i stadens utkant, där det har varit mycket bombningar.
Morgonen den 13 oktober var jag hos min mamma och hjälpte henne i trädgården. Jag beskar vinrankor så att vi kunde täcka över dem inför vintern.
Raketexplosion
Min mor ropade att frukosten var färdig. När jag öppnade dörren exploderade en raket bara fyra meter från mig. Det var som om allting framför mig simmade omkring. Jag tänkte: ’Det här är slutet’. Sedan föll jag till marken och när jag öppnade ögonen såg jag att min fot saknades. Jag låg där i en halvtimme, fast det kändes som en evighet. Jag såg himlen. Den var blå och jag tänkte att jag ville leva. Jag frös och förlorade blod. Ambulansen kom och körde mig till sjukhuset. Först ville de inte operera mig för att jag var i så dåligt skick. Jag var döende. Men läkarna drog ut mig ur helvetet, inte en gång utan två. De var tvungna att amputera mitt ben.
Det här var förstås inte första gången som vi upplevt raketbeskjutning. Några veckor tidigare hade en raket landat nära min lägenhet och fönstren hade gått sönder. Jag lagade fönstren och sa till min mamma: ’Det här är en varning, vi måste ge oss av’. Men snart börjar man glömma. Man vänjer sig vid beskjutning från båda håll. Det fungerar inte att vara rädd hela tiden. Vi brukade gömma oss i ett skjul på natten eller i källaren där min mamma bor. När det är tung beskjutning kan man höra den komma mycket nära. Fönstren skallrar. Vi brukade klättra ner i källaren och låsa in oss. Jag tog ner några stolar, vatten och drog till och med in elektricitet. Ljudet var så starkt och vi var rädda. Grannarna var också rädda. En del tillbringade hela nätter i sina källare.
Tvingade att fly
Min mamma är här hos mig, på sjukhuset i Svitlodarsk. Hon är 80 år och väldigt glad. Inte över det som har hänt mig, förstås, men över att slippa höra bombningarna som gjorde henne skräckslagen. Min morbror bodde förut i Popasnaya, men de stod inte ut längre. De är pensionerade och mycket äldre än jag. De bodde i två månader i källaren till skolan där. Två månader! De gick bara ut för att köpa mat. Allt det här ledde till att de fick problem med hjärtat. De bommade igen allt och for till Ryssland.
Jag tror inte att jag kommer att återvända till min hemstad Debaltseve. Jag har hittat en lägenhet som jag kan hyra här. Där kan vi bo i åtminstone en månad när jag lämnar sjukhuset nästa vecka. Jag har fått kryckor som jag ska prova att gå med. Efter det hoppas jag att jag kan få en benprotes så att jag kan bli en fullvärdig samhällsmedlem.
Å ena sidan skulle jag gärna vilja få tillbaka mitt ben. Å andra sidan är jag lyckligt lottad att ha kvar mina ögon och öron. Och jag blir bättre hela tiden. När jag kom hit var det i princip ute med mig. Nu kan jag röra min hand och smärtan är inte så outhärdlig längre. Nu klarar jag till och med av att le, tre veckor efter det som hände mig.
