Han har blivit kidnappad i östra Tchad och diskuterat amputationer med tuareger i norra Mali. Men för sjuksköterskan Sassou Madi från Tchad handlar arbetet för Läkare Utan Gränser framför allt om en sak: att kunna ge patienterna den vård de behöver, utan att först fråga hur mycket pengar de har.
Hej Sassou, vad gör du i Sverige?
– Jag har medverkat i ett seminarium om vaccinering i humanitära kriser som Läkare Utan Gränser anordnade tillsammans med Sida. Jag har deltagit i flera sådana insatser, bland annat i Gambella-regionen i Etiopien där vi genomförde en vaccinationskampanj mot kolera bland flyktingar från Sydsudan. Det pågick ett utbrott av kolera på andra sidan gränsen så vi förstod att risken var stor att sjukdomen skulle komma till Etiopien också. Så vi genomförde en vaccinationskampanj i förebyggande syfte.
Vad gör du annars, när du inte är här?
– Jag bor i N’Djamena, huvudstad i Tchad. Men de senaste åren har jag tillbringat mer eller mindre på resande fot. Jag ingår i akutpoolen vid Läkare Utan Gränsers franska sektion vilket innebär att jag ständigt åker iväg till olika kriser, både i Afrika och på andra håll i världen. Härnäst ska jag till Liberia och jobba med ebola.
Hur är det i N’Djamena?
– Det är bra. Det kan bli rätt varmt, efter regnperioden kan det bli upp emot 50 grader men vi är vana. Vi klarar oss, även utan luftkonditionering. Jag är född och uppvuxen i N’Djamena och har min familj där, fru och tre barn.
Hur hamnade du hos Läkare Utan Gränser?
– Det var precis när jag blivit klar med min utbildning till sjuksköterska, 2004. Jag ville jobba med flyktingar i Adré, vid gränsen mot Sudan. Det kändes viktigt. Så jag sökte jobb hos Läkare Utan Gränser och blev antagen. Från början hade jag tänkt stanna i ett halvår. Men det blev nästan som en förälskelse. Så jag blev kvar inom organisationen och efter några år fick jag chansen att bli expat (utsänd internationell medarbetare).
Vad var det med Läkare Utan Gränser som gjorde att du fortsatte?
– Att man inte behöver fundera över hur mycket pengar patienterna har. Att vi har allt vi behöver och kan ge varje patient den vård han eller hon behöver. Det känns väldigt bra. I Tchad måste man betala för precis allting. Och det är ytterst få sjukhus som ens har någon avancerad utrustning.
Vad gjorde du efter din tid vid lägret i Adré?
– Jag blev skickad till Goz Beida som också ligger i östra Tchad. Där fanns tiotusentals
internflyktingar som flytt undan rebeller från Darfur på andra sidan gränsen i Sudan. Vid ett tillfälle åkte vi till Adé där en man vådaskjutit flera familjemedlemmar. Det blev sent så vi var tvungna att stanna över natten. Just då intog rebellerna staden och strider utbröt mellan dem och regeringsstyrkorna. Flera av rebellerna kom till vår klinik för att få vård. När de sen återvände till Sudan tog de oss med som gisslan, sex lokalanställda och två internationella medarbetare. I tio dagar höll de oss på basen i Sudan innan vi släpptes och blev eskorterade därifrån av FN.
Det låter tufft?
– Ja, jag hade en svår period där. Rebellerna hade kommit flera gånger tidigare och det var ofta strider, även inne på sjukhuset. Jag kände mig inte bekväm. Så när Läkare Utan Gränser frågade om jag ville jobba någon annanstans svarade jag ja. Nästa uppdrag blev i södra Tchad, med flyktingar från Centralafrikanska republiken. Det var inte så politiskt och mycket lugnare.
Hur kommer det sig att du blev en internationell medarbetare?
– Jag hade jobbat som biträdande medicinsk koordinator på kontoret i N’Djamena i några år och deltagit i en mängd akuta insatser. Så de frågade mig om jag var intresserad av att skriva kontrakt med akutpoolen i Paris. Och det ville jag. Det är väldigt bra när lokalanställda får den här möjligheten, man blir ett bra exempel för andra. Och en av rikedomarna med Läkare Utan Gränser är ju just att medarbetarna har så olika bakgrund och nationalitet.
Du har gjort många uppdrag i Afrika. Är det en fördel att du själv är afrikan?
– Absolut. I Etiopien var det till exempel uppenbart att myndigheterna hade lättare att vara öppenhjärtiga mot mig. De ville inte visa västerlänningar att de hade behov av hjälp. Med mig kunde de prata som med en bror och vi hade lätt att komma överens. Det var också en av anledningarna till att jag blev skickad till norra Nigeria, för att utvärdera behovet av insatser i området där Boko Haram håller till.
Du jobbade även i Mali efter att tuaregerna tagit makten över norra delen av landet?
– Ja, det var ett av de mest intressanta uppdrag som jag har gjort. Jag var i Timbuktu och drog igång projektet där. På grund av kidnappningsrisken kunde vi inte skicka dit några vita fältarbetare, så jag och en logistiker från Liberia fick ansvar för projektet. På sjukhuset i Timbuktu där vi jobbade såg vi att folk kom in beväpnade vilket går helt emot våra principer. Så vi kallade till ett möte med de lokala makthavarna. De kom inom fem minuter och när vi började berätta för dem om våra principer avbröt de och sa att de redan visste allt det där. De hade mött Läkare Utan Gränser i Mauretanien, i Afghanistan och på många andra håll och de respekterade oss.
Hur kommer det sig?
– De vet att vi ger vård till alla, oavsett sida. En av de lokala makthavarna berättade om när hans mamma hade dött av bröstcancer. Läkaren som hade behandlat henne grät när han kom ut ur rummet. Sedan dess hyste han stor respekt för Läkare Utan Gränser, berättade den lokale
ledaren. Läkaren hade ju gråtit över hans döda mamma.
Det låter som om det var enkelt att komma överens med dem?
– Ja, för oss var det så. Men det fanns en punkt där vi inte var överens. De hade ju infört muslimsk sharia-lagstiftning och ville att vi skulle utföra amputationer åt dem. Det är ett vanligt straff för till exempel tjuvar, att de får sin ena hand amputerad. Men jag sa nej till det.
Om att vara sjuksköterska och man:
I Tchad är det vanligt. En sjuksköterska är som en liten läkare. Vi pluggade ihop med barnmorskorna så jag är även bra på att förlösa barn.
Om det första uppdraget utanför Afrika:
Det var i Filippinerna efter tyfonen. Det var väldigt intressant. Nivån på sjukvården var så hög, personalen så erfaren och redan efter ett par månader klarade de sig själva igen. Inte alls som i Afrika.
Om framtiden:
Jag vill ta en master i folkhälsa. Jag behöver det nu när jag jobbar på den här nivån.
