Resa genom träskmarken

Old Fangak ligger i området Jonglei i norra Sydsudan. Här finns ett antal mindre städer och byar. Vissa är kända för sin byteshandel, men de flesta byarna är så pass avlägsna att bara lokalinvånarna kan ta sig dit. Idag ska vi försöka ta oss till Haat, en av de mest avlägsna byarna, cirka fyra timmars båtfärd uppåt längs floden Phow. 

Idén, väl på plats, är att göra en bedömning av det medicinska läget och avgöra om det finns en möjlighet till framtida bistånd från oss i närområdet.

Det finns flertal andra byar längs med floden, vissa i samma storlek, andra mindre. De flesta av oss har varit i området. Men enbart Sacharias har varit så pass långt uppåt floden som Haat tidigare. Utan hans erfarenhet hade vi inte tagit oss dit nu. Vi har med oss mediciner, som vi kommer att donera till byn. I nuläget är det inte logistiskt möjligt att resa fram och tillbaka på daglig basis. Byn ligger alltför svårtillgängligt och långt bort.

För att ta oss fram i träskmarkerna använder vi så kallade speed boats. Foto: Frederic NOY

Vi möter familjer som bor längs floden. De livnär sig främst på fiske och en del av fångsten hänger på tork utanför deras hyddor. Fisken säljer de vidare och den kan sedan köpas på marknaderna i Old Fangak och New Fangak; en del av fångsten exporteras även till utlandet.

Träsket är mycket svårnavigerat. Beroende på säsong kan det ibland vara helt igenvuxet. Vid ett flertal tillfällen så måste vi åka maxfart, för att forcera igenom det flytande sjögräset. Det händer att just sjögräs och andra undervattensväxter fastnar i propellern. Denna resa fastnar vi även i ett fiskenät.

Efter fyra timmars båtfärd är vi äntligen framme! Vi får en rundvandring av invånarna. Snart ska vi träffa byns representanter. Det finns en landningsbana för flygplan men det torra klimatet, särskilt nu under torrperioden, gör att det bildas sprickor på landningsbanan. Små propellerplan och helikoptrar kan ändå landa här, men det finns inga organisationer som arbetar aktivt här i nuläget.

Byborna berättar att över 12 000 personer  bor i Haat. Varken sjukhus, vårdcentral eller tillgång till mediciner existerar. Det finns ingen brunn och inget rent vatten. Det är vattnet i floden som används för att tvätta sig, laga mat med och som dricksvatten. För två år sedan hade de ett större kolerautbrott. Blir man sjuk, så måste man ta sig till Old Fangak där det närmaste sjukhuset finns. Det ligger fyra timmar bort med motorbåt och med kanot tar det upp till fyra dagar.

Det finns verkligen mängder av områden och byar i omnejd (även i inlandet), som är i lika stort behov av vatten, mat och sjukvård som här i Haat. Befolkningen är väldigt öppna, glada och hjälpsamma. Det är chockerande låg tillgång på rent vatten och tillgången på mat är sporadisk. Hemma är jag van att se kvällstidningarnas löpsedlar med tips på hur man går ned i vikt. Här i Sydsudan har jag inte sett en enda överviktig person. Dock alltför många undernärda barn.

Behovet av sjukvård i dessa svårtillgängliga områden märks av alltför väl. När jag frågar några lokala personer om hur det är i Haat säger de “Vi lider och värst på grund av bristen på  sjukvård.” Det är främst när en sjukdom eller skada drabbar ett barn eller någon äldre, som isolationen gör sig påmind och lidandet blir till en diger och bitter verklighet.

Mitt uppdrag i Sydsudan har nu nått sitt slut och jag lämnar över till en kompetent efterträdare, men behovet av humanitär hjälp och sjukvård är fortsatt enormt och jag vet säkert att jag kommer tillbaka en dag. 

Läs hela Alexander Nymans blogg från Sydsudan.