Vi hade förberett oss utan att riktigt veta vad vi skulle förbereda oss på. Hemma i huset var vi beredda på att fönstren kunde blåsa sönder och att vi inte skulle kunna ta oss ut på några dagar.
På sjukhuset planerade vi för personal som inte skulle ta sig till eller ifrån jobbet, golv som skulle kunna svämma över och tak som skulle kunna rasa in.
Lyckligtvis blev vi i Port-au-Prince inte så drabbade, det var mest väldigt stormigt och regnigt. Väderförhållandena gjorde att vi tog emot fler kvinnor än vanligt, vanligtvis tar vi bara emot de komplicerade eller akuta fallen men nu kunde dessa kvinnor inte ta sig någon annanstans så de fick stanna hos oss. Detta gjorde att vi nu, fortfarande en vecka senare, är helt överbelagda.
Vi kan inte skriva ut patienter i samma takt som det kommer in nya. Men det är ju såklart ett litet problem i sammanhanget. Stora delar av Haiti blev enormt drabbade av orkanen och många av de anställda på sjukhuset har familj och vänner som de fortfarande inte fått tag på.
Det känns otroligt orättvist att Haiti återigen, ska drabbas så hårt, ett land som fortfarande försöker återhämta sig från jordbävningen 2010. Återigen kommer konsekvenserna bli förödande många år framöver.
