Igår kom jag hem efter att ha arbetat sju månader i Sydsudan för Läkare Utan Gränser. Jag lämnade bakom mig över 150 000 människor som kämpar för att överleva dagen i en av vår tids värsta flyktingkatastrofer.
Män, kvinnor och barn som lämnat allt de ägt bakom sig och flytt. Som vandrat i veckor, ätit löv från träden och druckit vatten ur leriga vattenpölar. De allra flesta blev någon gång sjuka i diarré, luftvägsinfektioner eller malaria. Många dog på vägen.
Orkade inte gå vidare
Till slut orkade de inte gå mer. Ingen mat, inget vatten, ingenstans att söka skydd. Så de bara stannade. Mitt ute i ingenstans slog de sig ner. Här mötte jag en del av dem. Över 35 000 människor som slagit läger mitt i lervällingen i delstaten Upper Nile State, precis vid gränsen till Sudan.
Jag och mina kollegor försökte hjälpa dem så gott vi kunde. Vi startade en tillfällig klinik för att kunna ta hand om de mest sjuka. Men det räckte inte.
Otillräckliga resurser tvingade oss till omöjliga val i prioriteringen av patienter. Hur väljer man mellan en 40-årig kvinna med hög feber som börjat krampa och en gravt uttorkad tvååring som ser ut att dra sina sista andetag framför oss? Vem tar vi med oss i bilen när det bara finns en plats? Vems liv räddar vi och vem lämnar vi kvar?
Måste orka se
Världen är inte alltid en vacker plats. Kanske är det inte konstigt att vi inte orkar ta in allt hemskt som händer runt om i världen. Men vi måste orka se dem - för de finns där. Det är vår medmänskliga skyldighet.
Emma Massey, sjuksköterska, Läkare Utan Gränser
Ur Aftonbladet debatt.
