Hoppa till huvudinnehåll

Sinande stöd till insatser mot hiv och tuberkulos

Publicerad 8 oktober 2019
Läkare Utan Gränsers personal pratar med patienterna på Castorsjukhuset i Bangui, Centralafrikanska republiken.
Sjukvårdspersonalen pratar med patienter på Läkare Utan Gränsers sjukhus i Bangui, Centralafrikanska republiken.

Den 9 oktober hålls en givarkonferens i Lyon, där ledare från flera länder möts och tillkännager sitt stöd till Globala fonden mot aids, tuberkulos och malaria för den kommande treårsperioden. Inför konferensen har Läkare Utan Gränser släppt en rapport som belyser situationen kring hiv/aids och tuberkulos i en rad länder där vi arbetar. 

Framför allt fokuserar rapporten på konsekvenserna av  det sinande stödet till insatser mot hiv/aids och tuberkulos i många länder. Vi ställer tre frågor till Anna Sjöblom, medicinsk humanitär rådgivare på Läkare Utan Gränser i Sverige, som var med och samlade in innehåll till rapporten i Centralafrikanska republiken. 

Vad handlar rapporten om? 

– I rapporten har vi tittat på situationen vad gäller hiv och tuberkulos i nio länder där Läkare Utan Gränser arbetar: Centralafrikanska republiken, Kongo-Kinshasa, Eswatini (f.d. Swaziland), Guinea, Kenya, Malawi, Mocambique, Myanmar och Zimbabwe. 

Framför allt fokuserar rapporten på finansieringstrender vad gäller programmen att bekämpa sjukdomarna. Vi har kunnat konstatera att efter ett decennium av stort engagemang och flera framsteg i arbetet så sker nu en minskning av finansieringen, både i bistånd och vad länder själva satsar. 

För hiv/aids så står minskningen i låg- och medelinkomstländer för 1 miljard amerikanska dollar 2018. Det finansiella stödet till tuberkulosinsatser har i sin tur ökat, men eftersom de beräknade behoven kring sjukdomen ökat finns det ändå ett stort glapp mellan behov och insatser. 

Varför är rapporten så aktuell?

– Den beskriver konsekvenserna av det sinande stödet till Globala fonden i de länder där Läkare Utan Gränser driver fältprojekt. Det kan röra sig om att människor faktiskt tvingas avbryta hivbehandling eftersom det inte finns läkemedel tillgängligt eller möjligheten att göra ett hivtest minskar, att vissa nyckelgrupper och migranter inte får tillgång till insatser. Vi ser också konsekvenser för den viktiga involveringen av civilsamhället och decentralisering av hiv och tbc-vård.

Det är otroligt viktigt att vi inte tappar fart i kampen mot sjukdomarna. Inför konferensen i Lyon i morgon har Sverige annonserar att man ökar sitt stöd för de kommande tre åren med 14 procent, och vi hoppas så klart att andra givarländer följer Sveriges goda exempel. 

Du som varit i Centralafrikanska republiken: hur ser situationen ut där? 

– Av dem som överhuvudtaget känner till att Centralafrikanska republiken existerar som land så tror jag att många tänker sig att hälsobehoven främst är förknippade med den väpnade konflikten och den utdragna humanitära krisen som landet befinner sig i. 

Men faktum är att tuberkulos är den vanligaste dödsorsaken om man tittar på alla åldersgrupper och hiv/aids kommer på tredje plats, efter diarrésjukdomar. Förekomsten av hiv/aids är den högsta i de centrala delarna av Afrika och även om många fler har tillgång till behandling idag än för bara fem år sedan så är täckningen bland den lägsta i världen. Tuberkulosvården är också eftersatt och att få tillgång till preventiva insatser och diagnostik är mycket svårt. 

Läkare Utan Gränser som arbetat på plats i Centralafrikanska republiken sedan 1997 behandlar både hiv och tbc, bland annat genom så kallad decentraliserad vård med patientgrupper vars medlemmar turas om att komma till vår klinik för att hämta nya läkemedel. Flera andra anpassningar har även gjorts eftersom konflikten gör att människor kan tvingas fly sina hem. Att säkerställa att personer ska kunna fortsätta sina behandlingar i väpnad konflikt är en utmaning i Centralafrikanska republiken precis som på flera håll – och det är en fråga om liv och död. 

Läs hela rapporten "Burden sharing or burden shifting? How the HIV/TB response is being derailed".