Sista dagarna
Sista dagarna i Bossangoa och på sjukhuset. Där träffar jag personal, patienter och anhöriga till patienterna som berättar om arbetet och livet på sjukhuset. Det är intressant och spännande, många reser långt för att få tillgång till sjukvård och berättar om svåra umbäranden längs vägen.
Alla påpekar hur viktigt Läkare Utan Gränsers arbete är här och alla patienter jag träffar är mycket nöjda med den vård de har fått.
På kvällen får jag följa med några kollegor en bit utanför huset, och där öppnar sig en ny värld. Nedanför tomten där gästhuset ligger flyter floden fram. Den är brun, men kantad av grönt gräs och växter. Vi promenerar ganska högt upp på flodbanken, och tur är det, för i floden får jag för första gången i mitt liv se flodhästar. Några vuxna djur som visar stora gap ovanför vattenytan, och några mindre ungar.
Nästa morgon kommer ett flygplan från Läkare Utan Gränser till Bossangoa. Eftersom det används för all vår verksamhet i landet kan den bara komma en dag i veckan till staden. Ut ur planet kommer flera kollegor som ska arbeta i projektet, men också några patienter som blivit refererade till huvudstaden Bangui för vård, och som nu är tillbaka. Med mig vid landningsbanan är projektets kirurg, som mycket nöjt ser att hans patient är med, en ung man som har benet i gips. Jag hoppar på planet, och konstaterar återigen att Centralafrikanska republiken är väldigt grönt och vackert ovanifrån.
