Ett år efter att striderna upphört mellan den väpnade gruppen Islamiska staten (IS) och irakiska styrkor ligger Mosuls sjukvård i ruiner och har svårt att möta behoven hos de tusentals människor som återvänder hem. Många är de som skadats i striderna eller faller offer för kvarlämnade minor.
Under konflikten skadades nio av tretton sjukhus i staden vilket ledde till en dramatisk minskning av vårdkapacitet och antal sjukhussängar. Återuppbyggnaden av sjukvårdsinrättningar i staden har hittills varit väldigt långsam och det finns fortfarande bara knappt 1000 sängar för en befolkning på 1,8 miljoner. Det är hälften av internationellt erkänd miniminivå för vårdutbudet i humanitära kriser.
– Att få vård är en daglig utmaning för tusentals barn och vuxna i Mosul, säger Heman Nagarathman, landchef för Läkare Utan Gränser i Irak.
– Stadens befolkning växer för varje dag. Bara i maj i år återvände 46 000 människor till Mosul. Men sjukvårdssystemet har inte återhämtat sig och det är ett enormt glapp mellan tillgänglig service och behoven hos den växande befolkningen, fortsätter Nagarathman.
Tillgång till akutsjukvård, kirurgi, cancervård, brännskadekliniker och sjukgymnastik brådskar. Det behövs också medicinsk utrustning och stabil tillgång till läkemedel.
Ett annat område där behoven är stora är psykisk hälsa. Många Mosulbor har utsatts för våld och förlorat närstående och behöver stöd för att hantera psykologiska trauman.
"Skadan har påverkat allt"
Frustrationen och smärtan är tydliga i 42-årige Nashwans ansikte. Den externa fixatorn som håller ihop hans brutna ben sticker ut från benet i en obekväm position. I mars förra året blev Nashwan skjuten i ryggen och benet av en prickskytt under striderna mellan IS och irakiska styrkor. Nashwan är från västra Mosul och har i över ett års tid kämpat för att få vård för sin skada. Nu får han behandling på Läkare Utan Gränsers inrättning för post-operativ vård i östra Mosul.
Nashwan i operationssalen. Bild: Sacha Myers
"Den 11 mars 2017 återtogs vårt kvarter från IS. Två dagar senare gick vi ut för att köpa mat. Vi var glada. Men striderna fortsatte i kvarteren runtomkring. Det fanns en hög byggnad i närheten och på taket var en prickskytt. Min granne sköts i huvudet och dog. Min bror sköts i benet. Mig sköt prickskytten i ryggen och i benet.
Människor i kvarteret hjälpte oss till de irakiska styrkorna. Soldaterna granskade våra dokument och tog oss sedan till ett sjukhus Hammam al-Alil, 30 km söder om Mosul. Läkarna där undersökte mig och skickade mig vidare till Qayyarah. På sjukhuset tog de ut kulan från min rygg, men de hade inte resurser för att behandla mitt ben. Så de skickade mig till Erbil.
I Erbil satte de externa fixatorer på benet och sa att jag bara behövde vänta så skulle benet bli bra. Efter fem dagar åkte jag tillbaka till östra Mosul. Jag bor i västra delen av staden men alla vägar var förstörda av den pågående konflikten eller blockerade, så min familj satte mig i en kärra och drog mig hem. Jag väntade hemma i flera månader tills bomberna slutade falla.
Under de sju månader jag var hemma blev smärtan värre i benet och höften och tillslut blev den outhärdlig. I oktober tog jag mig till allmänna sjukhuset i västra Mosul. De röntgade mig och gjorde tester och sa att jag behövde en omfattande operation. Men de hade inte resurser för att göra operationen.
Efter det gick jag till en privat läkare. Han sa att jag behövde en stor operation och att den skulle kosta 2 miljoner dinarer (ca 15 000 SEK). Min ekonomiska situation var dålig och vi hade små barn. Men mina grannar samlade ihop pengar till operationen och den gjordes på ett privat sjukhus.
Efter operationen var jag hemma i sex månader. Jag hade fortfarande ont och smärtan blev värre. Till slut stod jag inte ut längre, men vi hade inga pengar. Såret på benet gick upp och det började komma ut vätska. Så jag gick till det allmänna sjukhuset igen.
Där remitterade de mig till Läkare Utan Gränsers klinik för post-operativ vård. Jag kom hit den 11 april som en av de första patienterna. Sedan jag kom hit har jag genomgått tre operationer. Först öppnade de och rengjorde såret. De var oroliga över vätskan som kom ut, så de tog prover och körde tester. Jag fick en särskild
Livet har varit väldigt svårt sedan jag skadades. Skadan har påverkat allt negativt – min familj, hur jag interagerar med mina barn. Jag kan inte leka med dem. Jag kan inte arbeta och har ingen inkomst. Jag har känt mig väldigt deprimerad och har svårt att prata med människor. För att gå på toaletten behöver jag någon som hjälper mig och jag tar mig ingenstans utan kryckorna. Det har varit väldigt svårt. Men tack och lov har jag kommit igenom den svåraste delen, nu när jag är här.”
Omar Khaivadin Khalid är ansvarig för operationssalen. Bild: Sacha Myers
En farlig plats
Striderna är över men Mosul är fortfarande en farlig plats. Dålig hygien på grund av vatten- och elbrist, skadade byggnader och det ständiga hotet från gömda minor och sprängladdningar utgör risker för människors hälsa och ökar behovet av sjukvård.
På Läkare Utan Gränsers sjukhus i västra Mosul har teamet de senaste 12 månaderna sett en förändring från krigsrelaterade skador till skador orsakade av minor, och den senaste tiden till skador och sjukdomar orsakade av de dåliga levnadsförhållandena. I maj i år hade 95 procent av traumapatienterna som togs emot i akutrummet råkat ut för fallolyckor eller hamnat under rasande byggnader.
– Det har gått ett år sedan striderna slutade och det kommer behövas större insatser för sjukvården det kommande året, säger Heman Nagarathman. Läkare Utan Gränser uppmanar nationella myndigheter och det internationella samfundet att brådskande återuppbygga den offentliga sjukvården. Patienter behöver få tillgång till läkemedel de har råd att betala för och vårdinrättningar måste utrustas med nödvändigt materiel.
