Som en bro med många vägar
Jag får ofta frågan om hur en vanlig dag ser ut för mig här? Det är en fråga som är väldigt svår att svara på – för alla ”vanliga” dagar här är så ovanliga. Ovanliga därför att det varje dag dyker upp för mig nya situationer att förhålla sig till.
Men såklart finns det grundarbete som måste göras för att verksamheten ska fungera, jag ska försöka beskriva en del av det...
07.15 lämnar vi i det internationella teamet huset där vi bor, vi åker bil cirka 400 meter till sjukhuset. Det internationella fältarbetarteamet består för närvarande av fem till sex personer från länder som Frankrike, Elfenbenskusten, Armenien och Sverige.
Jag byter om till min lila uniform (barnmorskornas färg här) och vit rock ovanpå och tar mig genast runt för att se hur läget är på de olika avdelningarna.
07.45 har vi morgonmöte. Då träffas så mycket personal som möjligt från de olika avdelningarna. Alla avdelningar rapporterar snabbt om sina patienters antal och status, vi får höra hur många patienter som registrerats de senaste 24 timmarna och hur mycket information som getts till de väntande anhöriga, som har en särskilt avsedd yta på sjukhuset.
08.00 är morgonmötet slut. Tillsammans med de tre chefbarnmorskorna går jag igenom planen för hur deras dag ser ut. Ofta har det uppstått situationer senaste dygnet som de delger mig och som ofta är sånt som jag sedan får arbeta vidare med, det kan vara personalfrågor, det kan vara tveksamt handläggande av en patient, det kan vara dåligt uppförande som skapat konflikter, det kan vara materialbrist, det kan vara någon som har svåra problem i familjen som gör att arbetet försvåras... listan är lång.
Bristen på struktur och organisation tycks mig ibland som den största utmaningen i det dagliga arbetet här. Dessutom är allt alltid mycket bråttom då detta är en verksamhet som alltid arbetar på minst 100 procent av sin kapacitet, ofta mycket mer än så.
08.15 är det dags för nästa möte för mig. Då träffas ledningsgruppen och vi går igenom situationen dygn för dygn. Varje dag har sitt eget ”grundbestyr”.
Med en förlossningsverksamhet där cirka 50-60 barn/dygn föds, varav cirka 27 procent utgörs av komplicerade förlossningar, så är det en enorm verksamhet att tillse att allt som har med läkemedel, medicinsk utrustning samt material till både patienter och personal finns på plats och fungerar i omloppet. Teamwork på högsta nivå!
Barnmorskegruppen är den största av de olika personalkategorierna och består av cirka 65 barnmorskor som alla roterar enligt schema mellan de olika enheterna. Dessa assisteras av cirka 30 assistenter (ungefär som undersköterskor). Sjukhuset har en nyföddhetsavdelning där det finns plats för 20 bebisar, men den är också ofta överbelagd, där arbetar barnläkare och barnsjuksköterskor. På sjukhuset finns också ett laboratorium och en operationsavdelning, avsedd för akuta kejsarsnitt.
Att tillsammans kunna finna skratten och värmen
Kontoret ligger i samma byggnad som kliniken, det är cirka 25 meter att gå mellan dem. Det blir många turer under en dag, ofta när jag rör mig där blir jag stoppad av anhöriga som är oroliga och vill ha information. Vi får språklektioner i dari varje fredag då vi är lediga men jag förstår ju ändå ingenting när de anhöriga pratar på, och jag får ta hjälp av kollegor eller av den tolk som vi ofta har på plats. Det är samtal som får föras med lyhördhet, tolerans men ändå med tydlighet, en uppgift som ibland inte är så lätt. Men det brukar ändå gå bra. Det är inte svårt att förstå anhörigas oro på en plats där barnafödande är förenad med faktisk fara för livet.
Jag försöker vara närvarande så mycket jag kan och hinner på avdelningarna, för att se och förstå, för att handleda och undervisa rent kliniskt. Den teoretiska kunskapsnivån hos personalen är god – men det är skillnad mellan att veta och att göra. Min närvaro är viktig och det är ofta en utmanande, men väldigt inspirerande balansgång mellan att vara en tydlig ledare men också kunna ha roligt tillsammans. Att tillsammans kunna finna skratten och värmen - mitt i stressen, utsattheten och otillräckligheten. Dock – det är en omfattande verksamhet och jag behöver därför ofta befinna mig i möten där övergripande och samverkande ämnen behöver gås igenom.
Jag skulle nog bäst kunna beskriva mitt arbete som att vara en stadig bro med vägar åt många olika håll. En bro som många kan använda, där möten sker, där också kollisioner sker, där jag måste hålla stadigt för tyngden, och också ibland tydligt göra klart att nu är det dags att gå vidare, välja väg framåt och inte stå kvar och stampa.
Runt 17:00 på eftermiddagen är arbetsdagen på sjukhuset slut för mig, ofta har jag jobb med mig hem som jag funderar över eller skriver på. Det är samma bil hem, samma sträcka som vi åkte på morgonen.
Det är bra att dagarna är så pass oförutsägbara och intensiva, för tillvaron utanför arbetet är starkt begränsad då vi på grund av säkerhetsskäl inte rör oss utanför huset där vi bor.
Man får roa sig bäst man kan, jag brukar baka kakor på lediga dagar. Det är skönt att göra något ”normalt”, och filmerna jag har med mig på hårddisken är jag tacksam över – men jag brukar somna långt innan filmen är slut.
Behöver jag säga att jag sover som en stock om nätterna?!”
Följ Mimansa Madhedens blogg från Afghanistan.
