I de provisoriska bosättningarna i Cox’s Bazar, Bangladesh, föder många rohingya-kvinnor barn i sina tält. En långt ifrån ideal situation om något går fel. På vår nya mödravårdsavdelning i Kutupalong ger vi kvinnor möjlighet att föda barn i lugn och ro.
En utmattad kvinna sitter på sängen. Hon har nyss fött en liten pojke, men visar ingen glädje. En barnmorska placerar det nyfödda barnet i hennes armar och hon lägger barnet mot bröstet.
— I andra länder där jag har arbetat med Läkare Utan Gränser söker kvinnorna på förlossningsavdelningen kontakt med varandra, men det sker inte så mycket här, säger Yvette Blanchette.
Hon är ansvarig för arbetet på mödravårdsavdelningen på vårt sjukhus i Kutupalong, som ligger tvärs över gatan från ingången till vad som nu är det största flyktinglägret i världen.
— Här håller de sig för sig själva, täcker sina huvuden eller ansikten med sjalar och är ovanligt tysta.
Komplicerade förlossningar
Uppskattningsvis fyra av fem rohingya-kvinnor i Kutupalong föder sina barn hemma. Hemma för de flesta flyktingarna i Cox’s Bazar är en bambuhydda med jordgolv och ett tak av presenning. Vatten måste hämtas från närmaste pump och kommunala latriner är ofta översvämmade.
— Det är inget trevligt ställe att leva på, än mindre att föda barn, säger Yvette Blanchette.
Rozias två månader gamla son Zubair får vård på vårt sjukhus i Goyalmara, Bangladesh. Foto: Pablo Tosco.
För de kvinnor som föder barn hemma är alternativen begränsade om något går fel. Det är svårt att ta sig fram i lägret när det är mörkt. Därför stannar kvinnor som får komplikationer vanligtvis där de är under natten.
— När de kommer nästa dag är de ofta väldigt illa däran, berättar Yvette. Eller så blöder de hemma i flera dagar, och när de sedan kommer till kliniken har de sepsis, även kallat blodförgiftning.
Okomplicerade födslar är undantaget på Kutupalong sjukhus, snarare än regeln.
— Det är sällsynt att vi har en normal förlossning här. Generellt har vi bara kritiska fall – det här känns mer som en akutmottagning än en vanlig förlossningsavdelning, säger hon.
Sexuellt våld
Tre av Yvettes team av barnmorskor arbetar uteslutande med överlevande av sexuellt våld. Roksana övervakar är ansvarig för ett team av 50 volontärer – de flesta unga rohingya-kvinnor – som går från hus till hus i lägren och upplyser flickor och kvinnor om att medicinsk och psykologisk hjälp är tillgänglig för de som utsatts för sexuellt våld. Läkare Utan Gränser har också upprättat en telefonlinje där det går att få råd och information om var man kan få hjälp.
— Ofta vill de först inte dela med sig av sina historier, och jag måste uppmuntra dem att prata. Jag ger dem psykologisk första hjälpen och säger till dem: ’Det är inte ditt fel, var inte rädd, vi är här för att hjälpa dig´, säger Roksana.
Den hjälp som erbjuds omfattar psykologiskt stöd, medicinsk vård och, vid behov, hänvisning till specialister.
De finns de som blivit gravida efter våldtäkter som väljer att avsluta sina graviditeter ur desperation. Men aborterna görs ofta på ett osäkert sätt och livsfarliga. Läkemedel för att framkalla aborter är lätt att ta tag på i lägren, men det finns vanligtvis inga instruktioner för hur man ska använda dem.
— Används läkemedlen på rätt sätt, är det här det säkraste alternativet. Men om man använder dem på fel sätt finns risk för kraftig blodförlust och allvarliga infektioner. Vi har sett mödrar dö efter osäkra aborter, säger Yvette.
På den gamla förlossningsavdelningen i Kutupalong var det trångt mellan sängarna och patienterna hade väldigt lite privatliv. Men på vår helt nya förlossningsavdelning har vi sett till så det finns privata rum för de som utsatts för sexuellt våld. Detta gör det möjligt för oss att ta hand om dem i förtroende utan att de riskerar att bli identifierade.
En osäker framtid
Av tio patienter på förlossningsavdelningen är statistiskt sett fem kvinnor här på grund av medicinska akutsituationer – som havandeskapsförgiftning och sepsis. Fyra av tio kvinnor är här för att de blivit våldtagna. Bara en av dessa tio kvinnor kommer sannolikt att ha en normal förlossning.
Men även de barn som föds utan komplikationer har liten chans till ett normalt liv. Sedan förra året har de rohingya-barn som fötts i Bangladesh inte registrerats. Det innebär att de inte har födelsebevis, ingen flyktingstatus, inget medborgarskap. De kommer inte få tillgång till någon formell utbildning och därmed inga anställningsmöjligheter.
— Mödrar här vill ge sina barn samma saker som mammor vill överallt - ett hem, tillräckligt med mat, rena kläder och bra möjligheter till utbildning. Skillnaden här är att få har tillgång till någon av detta, säger Yvette Blanchette.
Läs mer om vårt arbete med rohingyas i Bangladesh.
